Annons
X
Annons
X

Konsten att läsa snabbt

John F Kennedy gjorde det, Jimmy Carter också. Genom "snabbläsning” påstås vem som helst kunna mångdubbla sin läshastighet. När SvD:s Adam Svanell försöker lära sig teknikerna slutar det med att han ifrågasätter hela sitt sätt att läsa.

(uppdaterad)
Apparaten Eye tracker mäter ögonrörelser under läsning. Docent Kenneth Holmqvist har tagit plats. Han har inte kunnat mäta upp någon skillnad i ögonrörelserna hos en läsare som gått en kurs i snabbläsning. Däremot minskade läsförståelsen efter kursen. Tekniken: Ögat fokuseras stötvis när det går igenom texten. Varje fokusering tar en kvarts sekund.
Apparaten Eye tracker mäter ögonrörelser under läsning. Docent Kenneth Holmqvist har tagit plats. Han har inte kunnat mäta upp någon skillnad i ögonrörelserna hos en läsare som gått en kurs i snabbläsning. Däremot minskade läsförståelsen efter kursen. Tekniken: Ögat fokuseras stötvis när det går igenom texten. Varje fokusering tar en kvarts sekund. Foto: DANIEL NILSSON

";Efter dina studier kommer du att kunna läsa Da Vinci koden på två och en halv timme", läser jag på en sajt om snabbläsning.

Det låter för bra för att vara sant. En läsexpert som särskriver Da Vinci-koden känns inte heller så förtroendeingivande. Ändå är det något som lockar mig. Tanken på en genväg – ett sätt att hinna läsa allt jag skulle vilja – får mig att klicka vidar.

I en annan av webbläsarens flikar väntar mitt dåliga samvete, rss-läsaren, full av blogginlägg som jag inte hunnit gå igenom. På Twitter bredvid postar vänner länkar med utrop som ”dagens måste-läsning” och ”viktigt om Iran”. I bokmärkesraden ovanför väntar fler texter som jag har skjutit upp läsningen av: ”Läs!” ”Kolla in!” ”Intressant om funkis!”

Annons
X

Mitt nattduksbord ser ut som ett antikvariat. Travar av halvlästa tidskrifter, böcker på hög. Klas Östergrens Gentlemen som jag tänkte unna mig att läsa om, Studs Terkel-samlingen som jag fick och planerade att kasta mig över, en serieroman av Alison Bechdel och längst ner i högen en antologi där jag har skrivit ett av kapitlen. Inte ens en bok där jag själv är medförfattare har jag hunnit läsa klart.

Jag stönar och ser tillbaka på datorskärmen. ”Snabbläsning är numera en nödvändig färdighet.”

Kanske, kanske kan det här vara slutet på min ångest.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    –I dessa tider när många oroar sig över anställningstrygghet är det en viktig tillgång att kunna läsa riktigt snabbt. Din inlärningsförmåga är avgörande för din förmåga att tjäna pengar, säger en självsäker New York-dialekt i mitt öra.

    Mannen på andra sidan telefonlinjen heter Howard Stephen Berg. Han är självutnämnd inlärningsexpert och registrerad i Guinness rekordbok som världens snabbaste läsare. Om man ska tro siffrorna kan han läsa 25 000 ord i minuten, hundra gånger så många som en normal läsare. Under den tid det tagit dig att komma så här långt i artikeln skulle han alltså ha hunnit läsa hela – tjugo gånger!

    Jag har ringt för att be om handfasta tips. Vad är hemligheten bakom hans turboläsning?

    – När människor kör bil i 110 kilometer i timmen hinner de titta på vägen och läsa av skyltar, men blir ändå så uttråkade att de lyssnar på radio och pratar med vänner. När de läser en bok hinner de bara 200 ord i minuten. Varför? Ögat är en kamera, men när vi läser använder vi det som om det vore ett öra. Tänk på texten som en film. Du måste se den, inte höra den, säger han.

    Howard Stephen Berg menar att nästan alla människor kan öka sin läshastighet med mellan 100 och 400 procent. En av hans metoder går ut på att träna bort den inre röst man hör när man läser. Ett annat trick är att följa texten med fingret för att få ett högre tempo som ögonen kan ”glida med i”.

    Efter en stunds läsning, relativt långsam, i hans bok Speed reading the easy way vill jag testa teknikerna. Jag plockar fram SvD och slår upp en krönika av Göran Skytte. Med fingret kvickt svepande längs raderna försöker jag låta bli att läsa orden inombords. Det går sådär.

    ”Hos oss verkar få bry sig om svenska språket...” Tyst! ”...det svenska som vi håller på att förlora....” Tyyyyst! ”...som doften av en madeleinekaka...” Käften! Till slut sitter jag och vickar fram och tillbaka med huvudet, smått besatt i mina försök att tysta min inre högläsare. Efteråt har jag dessutom svårt att erinra mig textens poäng. Jag minns mest en röra av midsommardans, Astrid Lindgren och den bestämda uppfattningen att det var bättre förr.

    Att läsa snabbt är förknippat med prestige. I artiklar om John F. Kennedy beskrivs med beundran hur denne läste böcker med en takt av fyra-fem sidor per minut. Jag minns också hur jag brukade sitta och plugga ihop med en kurskamrat på universitet och stressades av att höra hur ofta hon vände blad. Ibland stöter jag på människor som skryter om hur fort de har plöjt någon tung fackbok eller episk roman.

    Detta målinriktade sätt att se på läsning är ganska nytt. Det är bara drygt tusen år sedan den tysta läsningen slog igenom. Även efter det hade tydandet av skriven text länge något högtidligt och ceremoniellt över sig.

    I dag möts vi av text var vi än tittar. På mjölkpaketet, vid busshållplatsen, i mobilen. Överallt pockar skrivna budskap om vår uppmärksamhet. Genom internet har vi tillgång till obegränsat med läsning – fjorton miljoner artiklar bara på nätuppslagsverket Wikipedia. Om omdiskuterade Google Books når sitt mål finns snart alla världens böcker ett klick bort.

    Själv läser jag förmodligen mer än någonsin, men på ett fragmenterat vis. Medan böckerna blir liggande på nattduksbordet skummar jag morgontidningar, gratistidningar, nättidningar, e-post, sms, bloggar, mikrobloggar, reklamblad, pressmeddelanden och Facebook-statusar.

    Det är inte konstigt att nätet översvämmas av böcker, mjukvara och kurser i hur man läser fort. Sedan 1997 finns det till och med ett världsmästerskap. Varje år samlas ett antal tävlande i London, där de inför publik får snabbläsa utvalda texter och svara på frågor om innehållet.

    Snabbläsning är dock ingen vetenskap eller tydligt definierad disciplin. Ordet fungerar som samlingsnamn för en rad tekniker: photo reading, subconscious reading, maximum power reading, flowmetoden, vispametoden, bi-focus och tri-focus, för att nämna några.

    Ju mer jag läser om metoderna, desto mer skeptisk känner jag mig. Nyckeln till att läsa snabbare tycks i grunden vara – att läsa snabbare. Träna på att höja ditt tempo, skriver rådgivarna. Hoppa inte tillbaka i texten! Fokusera på det viktigaste! Strunta i om du inte förstår varje ord!

    Med förhoppning om mer konkret hjälp laddar jag hem en gratis testversion av ett snabbläsningsprogram. I reklamen utlovas att mjukvaran inte bara kan öka min läshastighet upp till tio gånger, utan dessutom utvidga mitt synfält, förbättra mitt minne och höja min IQ.

    Programmet fungerar så att man följer en markör genom texten med en hastighet man själv har ställt in. Jag väljer 300 ord per minut, en bit över normal lästakt. Det känns som snigelfart. Jag höjer tempot, testar igen. Höjer igen, testar igen. Snart är jag uppe i 500 ord per minut och tycker inte att jag har några problem att hänga med. Markören hoppar runt med jämn rytm. Det känns som ett taktfast beat, och jag kommer på mig själv med att rabbla orden som en styltig rap. När jag är färdig inser jag att jag har varit så upptagen med att hinna med i tempot, att uppfatta varje ord, att jag inte har förstått sammanhanget. Jag har ingen aning om vad texten handlade om.

    Ett gammalt Woody Allen-skämt gör sig påmint: ”Jag gick en kurs i snabbläsning och läste Krig och fred på tjugo minuter. Den handlade om Ryssland.”

    När jag forskar vidare visar det sig också att vetenskapen ger Woody Allen rätt. Visst kan det gå att läsa snabbt, men inte utan att textförståelsen drabbas.

    Docent Kenneth Holmqvist är föreståndare för Lunds universitets laboratorium för ögonrörelsemätning. Han kallar snabbläsning för bondfångeri.

    – Det handlar om allt från att de inte förstår hur tappar och stavar är fördelade längs retina till att de fokuserar för mycket på ögats rörelser och för lite på förståelseprocessen. Ögat är verkligen
    inte en kamera. Man ser inte mer än ett ord skarpt åt gången, det är fysiologiskt omöjligt, säger han.

    Kenneth Holmqvist sågar de metoder jag har lärt mig, en efter en. Man kan inte hastigt ”glida” genom en text, eftersom ögat fixeras stötvis och varje fixering tar en dryg kvarts sekund. Studier har visat att man förstår en text bättre om man systematiskt hoppar tillbaka i den. Att träna bort sin inre röst är förmodligen skadligt.

    – Vi studerade för några år sedan deltagare i en snabbläsningskurs före och efter kursen. Det blev ingen förändring i deras ögonrörelser, men textförståelsen sjönk. De enda fall där man kan läsa snabbare med bibehållen förståelse är när man redan kan eller förstår innehållet. Det finns inga genvägar, säger Kenneth Holmqvist.

    Pang! Där sprack illusionen om att bli av med bokhögen bredvid sängen. Inga genvägar. Lönlöst att försöka.

    I ett tafatt försök att tämja besvikelsen ringer jag författaren Lena Andersson, som har propagerat för att man inte alls bör läsa fort.

    – Jag skulle ge dig rådet att inte läsa alla artiklar som det länkas till på Twitter. Koncentrera dig på en av de där halvlästa böckerna, och läs den noggrant, säger hon.

    Lena Andersson berättar att hon tycker att det är plågsamt att läsa snabbt. Hon skulle önska att det inte fanns texter som går att bara skumma igenom.

    – Vad är poängen med en text som är så substanslös? Eftertanke kräver långsamhet. Istället för att försöka läsa snabbt tycker jag att man ska hitta sitt eget tempo, där man hinner processa tankarna i texten och försjunka i det som berättas, säger hon.

    Försjunka i text? Det har jag inte gjort på länge. Plötsligt slår det mig att de stunder då jag njuter som mest av att läsa är när jag tar en favoritbok ur hyllan och planlöst läser om ett kapitel. Vad får jag ut av all text jag hastar igenom? I boken Om konsten att läsa och skriva skriver Olof Lagercrantz om ”läsning som liknar narkomani”. Är det där jag har hamnat?

    Jag stänger av datorn, går bort till sängen och plockar upp Östergrens Gentlemen från nattduksbordet. Medan jag låter mig uppslukas av bröderna Morgans äventyr i 70-talets Stockholm känner jag en växande lättnad. Jag ville ändå aldrig läsa Da Vinci-koden.

    Annons
    Annons
    X

    Apparaten Eye tracker mäter ögonrörelser under läsning. Docent Kenneth Holmqvist har tagit plats. Han har inte kunnat mäta upp någon skillnad i ögonrörelserna hos en läsare som gått en kurs i snabbläsning. Däremot minskade läsförståelsen efter kursen. Tekniken: Ögat fokuseras stötvis när det går igenom texten. Varje fokusering tar en kvarts sekund.

    Foto: DANIEL NILSSON Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X