Annons
X
Annons
X

Anders Alvestrand: Konsten att döpa en malfjäril

Det finns över åtta miljoner djur- och växtarter på jorden, och fler upptäcks kontinuerligt. En ny bok om namngivandets vedermödor beskriver hur naturforskare genom historien letat efter en ”naturlig ordning”. Fortfarande är Carl von Linnés latinska system vägledande.

Neopalpa donaldtrumpi.
Neopalpa donaldtrumpi.

”Jag måste använda ord när jag talar till er, ni måste lära er ord” säger Lars Forssell i en dikt i samlingen ”Oktoberdikter” från år 1971. Hans motivering är att vi behöver kunna kalla saker vid deras rätta namn. ”Snickaren har en låda med fackord, muraren har sina, liksom den som skall styra en stat.” Och, säger Forssell, tänk på kaptenen på en fregatt, en brigantin eller en hukarejakt ”med molnet av segelduk över sig: gaffel- och bomsegel, toppsegel”. ”När det blåser till storm / kan han väl inte bara peka med handen och ropa: Ta ner dom där! / Det skulle se ut.”

Men mycket svårare än muraren och snickaren och sjökaptenen har ändå botanikerna, mykologerna, zoologerna och mikrobiologerna. Det lär finnas åtminstone åtta miljoner arter på jorden, och alla behöver var sitt namn. Att namnge alla fåglarna i luften och alla djuren på marken var någonting som redan Adam tog itu med i Edens lustgård. Om alla arter skapades samtidigt och om Adam hann med att ge alla varelser namn kan nog vara osäkert. Hur som helst kan man säga att hans möda var ­fåfäng.

När människorna, som alla talade samma språk, i övermod försökt bygga ett torn ända upp till ­himlen i Babel straffades de av Gud, och de spreds ut över hela jorden. Deras språk förbistrades så att den ene inte förstod den andres tungomål, och de fick börja om med att på allahanda språk ge namn åt djur och växter. För så länge det funnits språk har det varit viktigt att namnge växter och djur för att, till att börja med, inom den egna familjen eller stammen kunna dela erfarenheter om vad som kan vara ätligt och nyttigt eller giftigt och farligt och, senare, för att på ett meningsfullt sätt kunna bedriva studier för att förstå naturen.

Annons
X

I en intressant och underhållande liten bok, ”The naming of the shrew: A curious history of latin ­names” (Bloomsbury Publishing), beskriver den engelske naturhistorikern John Wright principerna för hur alla de miljontals växter och djur vi känner fått sina namn och hur de nya arter som ständigt upptäcks får egna unika artnamn. (Engelskans ­shrew betyder både näbbmus och argbigga och bokens titel alluderar på Shakespeares komedi

”Så tuktas en argbigga” – ”The taming of the ­shrew”.) Wright berättar också om hur naturforskare genom årtusendena letat efter en ”naturlig ordning” för att kunna klassificera växter och djur. Med en annan penna än Wrights skulle det nog kunnat bli rätt tråkigt men hans lätta stil och många roande utvikningar håller hela tiden läsaren på gott humör.

Det var Carl von Linné som iförde det system för latinska benämningar på växter och djur som vi nu använder. I verket ”Systema naturae”, som han gav ut 1735 och sedan omarbetade i flera steg, hade han delat in allt liv i tre riken: djurriket, växtriket och stenriket. Inom varje rike ordnades organismerna hierarkiskt i klass, ordning, familj, släkte och art.

Carl von Linné (1707–1778) med en Linnaea borealis i handen. Foto: IBL

I ”Species plantarum” (1753) beskrev han 7 700 ­växter, som han själv sett under sina resor i Sverige eller fått från sina lärjungar och andra botaniker ute i världen. Och, kanske viktigare, han presenterade ett radikalt nytt system för hur växter skulle namnges.

Tidigare hade en växts namn utgjorts av en lång beskrivning av artens växtsätt och utseende. Linné sade sig avsky namn som var ”en fot långa”, tvetydiga och som försvårade kommunikationen mellan botanister. I ”Species plantarum” gav han som komplement till en mångordig botanisk beskrivning på latin varje växt ett ”arbetsnamn” bestående av två latinska ord, ett för släktet och ett för arten. Dessa tvåordiga (binominala) namn vann snart allmän acceptans som de vetenskapliga namnen för växter och senare också för djur, och är fortfarande allenarådande. Men en del botaniker spjärnade till en början emot och menade att hans nya namn skapade förvirring och upprördes av att namnen kunde ha tydliga anspelningar på könsorganen – stinksvampen fick namnet Phallus impudicus och den blomma vi kallar himmelsört fick namnet Clitoria ternatea – och Linnés skrifter fördes upp på Vatikanens lista över förbjudna böcker.

Om nu Linné ville skapa ordning och reda och introducera ett nytt sätt att entydigt benämna arter, varför valde han latin, ett språk som sedan tusen år ingen mor någonsin talade med sitt barn? Det fanns ju så många språk att välja mellan. Den tysk-romerske kejsaren Karl V lär ha sagt att han valde språk beroende på vem han talade till: ”Spanska för att tala med Gud, franska med män, italienska med kvinnor och tyska med hästar.” Men över hela Europa fick unga män ur de högre klasserna, oavsett modersmål, lära sig latin i skolan och vid universiteten, och under hela renässansen och upplysningstiden var latin det språk som användes i vetenskapliga sammanhang, så för Linné var det självklart att välja latin.

I den biologiska nomenklaturen dominerar egentligen grekiskan, men oavsett om orden som ingår i artnamnen kommer från grekiskan eller något annat språk behandlas de som om de vore latinska ord. Med lite latinisering och ett prefix och/eller ett suffix kan nästan vilket ord som helst användas som släkt- eller artnamn. Vanligast är att substantiv och adjektiv sätts samman till ett artnamn, som ofta beskriver utseende eller uppträdande. Exempel på sådana namn är Motacilla alba (sädesärla) eller ”den vita som vippar på stjärten”, släktingen Motacilla flava (gulärla) och Somateria mollissima som bokstavligen betyder ”kropp täckt med mycket mjuk ull” ­eller, helt enkelt, ejder. Namnet kan också ange var arten typiskt uppträder geografiskt eller vad den har för utmärkande egenskaper.

Släkt- eller artnamn kan också vara eponymer, det vill säga att de fått namn efter någon person. På så sätt hedrade Linné flera av sina lärare, lärjungar och andra botaniker. Men alla namnen var inte ­enbart berömmande. Peter Forsskål var begåvad men egensinnig och lättretad och fick ge namn åt brännässlan, Forsskaolea tenacissima, enligt Linné därför att det var lika riskabelt att komma nära en brännässla som att komma i gräl med Forsskål.

Det ses som en synd att uppkalla en art efter sig själv, och det var Linnés lärare i Leiden, botanikern Jan Frederik Gronovius, som gav Linnés älsklingsblomma namnet Linnea borealis. Linné beskrev den själv som ”en växt från Lappland, lågväxt, obetydlig, förbisedd, blommande endast under en kort tid – efter Linnaeus som liknar den”. Hans blygsamhet var uppenbart falsk. Tidigare hade han kallat sitt verk ”Species plantarum” det största i vetenskapens historia, samtidigt som han framfört att ”själv­beröm luktar illa, faktum är att det stinker”. Det är många botaniker, zoologer och samlare av sällsynta organismer som hedrats med ett släkt- eller artnamn, och med tiden har kretsen av individer som fått ge namn åt en organism vidgats till att innefatta bland annat politiker och kändisar av alla slag. I sin bok ger Wright många roande exempel på eponymer och på andra, rent skämtsamma namn.

Engelska är nu nästan allenarådande som språk mellan vetenskapsmän, men att ersätta de latinska artnamnen skulle vara ett enormt, meningslöst och näst intill omöjligt företag. Och som Wright anför i sin bok skulle det innebära en katastrof för taxonomin. Fördelen med latinska artnamn är just att latin är ett dött språk. Alla levande språk undergår gradvisa förändringar, men inom vetenskapen är det viktigt att nomenklaturen är stabil. Ny kunskap om arters släktskap kan motivera att en art, enligt en noggrann procedur, får ett nytt namn. Till exempel har dna-analys visat att blåsippan inte är en ­anemon och därför fått byta namn från Anemone hepatica till Hepatica nobilis. Men Linnés princip med binominala namn på latin är fortfarande allenarådande och ohotad.

När 300-jubileet av Linnés födelse ­firades 2007 kom, som en hyllningsgest, Japans 74-årige kejsare Aki­hito till Uppsala. ”Om du ej namnen vet, förgår din kunskap om tingen” skrev Linné 1737, och i anslutning till jubileet höll kejsaren också ett anförande vid Linnean Society i London där han uttryckte sin tacksamhet för att han tack vare Linné kunde kommunicera med sina ”kollegor” över hela värden om smörbultsfikar, en familj inom vilken han själv upptäckt sju nya arter.

Det är ingen tvekan om att Linné fortfarande är en av vetenskapshistoriens megastjärnor. Forskare vid universitetet i Toulouse i Frankrike fann nyligen att han rentav skulle kunna vara historiens allra mest inflytelserika individ. De extraherade drygt en miljon biografiska artiklar från den engelska versionen av Wikipedia och sökte sedan efter artiklar om samma individer i 24 andra språkversioner av nätuppslagsverket och letade efter länkar mellan artiklarna. Med hjälp av olika algoritmer rang­ordnade man länkade artiklar och Linné hamnade i topp, före till exempel Napoleon, Hitler, Mozart och till och med Jesus. Förklaringen till Linnés topplacering är att så många artiklar i Wikipedia innehåller vetenskapliga artnamn som leder tillbaka till Linné.

Scaptia beyonceae.

Nya arter upptäcks hela tiden, och när forskarna för första gången ska namnge en organism hämtar de inspiration från alla möjliga håll, idag ofta från populärkulturen och politiken. En nyupptäckt hästfluga gavs namnet Scaptia beyonceae därför att den liksom popsångerskan Beyoncé har en iögonenfallande rund och gyllene bakända. Och alldeles nyligen identifierades en ny malfjäril med gulvita fjäll som står upp som en distinkt våg på huvudet. Den fick artnamnet Neopalpa donaldtrumpi. Enligt tidskriften The New Yorker dök det på sociala ­medier snabbt upp andra motiveringar för namnet än ”frisyren”: malen är mexikansk-amerikansk; jämfört med sina nära släktingar har den små genitalier: och, som alla malfjärilar, styr den omdömeslöst direkt mot ljuslågor.

Annons

Neopalpa donaldtrumpi.

Bild 1 av 3

Carl von Linné (1707–1778) med en Linnaea borealis i handen.

Foto: IBL Bild 2 av 3

Scaptia beyonceae.

Bild 3 av 3
Annons
X
Annons
X