Annons
X
Annons
X

Konsten att dela med sig

Länge buntades de ihop med piratrörelsen. Men tio år efter att Creative commons lanserade sina upphovsrättslicenser är organisationen på väg att erövra världen. Receptet: en kulturell allemansrätt.

(uppdaterad)

Vad har Vita huset, jazzmetalbandet Diablo Swing Orchestra och Staffanstorps kommun gemensamt?

För bara några år sedan vore Creative commons en konstig gissning. Då beskrevs den ideella amerikanska organisationen inte sällan som del av en antiupphovsrättsrörelse.

Slaget mellan pirater och antipirater hade tvingat in debatten i ett tillspetsat ställningskrig: Upphovsrätt –för eller emot?

Annons
X

Och hur klassar medierna i ett sådant klimat en grupp som vill ge upphovsmän möjlighet att avsäga sig rättigheter? Tja, de måste väl vara emot.

Följaktligen framställdes grundaren Lawrence Lessig ibland närmast som piratrörelsens ideologiska guru. Horace Engdahl avfärdade idén att artister bör få bestämma hur deras verk ska spridas med orden ”lag är lag”. När den moderate riksdagsmannen Karl Sigfrid förespråkade Creative commons licenser skrev den här tidningens ledarsida att han anknöt till ”filosofin bakom The Pirate Bay”.

Men Creative commons stod aldrig i någon av fildelningskrigets skyttegravar. De var snarare en genväg därifrån.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Upphovsrätten är trasig. Det hävdade en grupp forskare och publicister, anförda av juridikprofessorn Lawrence Lessig, i början av 2000-talet. Lagarna kring upphovsrätt ska garantera konstutövares rätt att bestämma hur deras verk används. I själva verket, menade Lessig, gjorde de raka motsatsen.

    Under 1900-talet hade kulturen växt som ekonomisk motor, och gjort upphovsrätten till en central tillgång för en rad branscher. Gång på gång lobbades utvidgningar och förlängningar igenom. I Lessigs hemland USA hade skyddet gått från att gälla i 14 år till att nu upphöra först 70 år efter upphovsmannens död.

    Lawrence Lessig såg en potential i möjligheten att hitta, sprida, skapa och omarbeta material via nätet. Men han tyckte att upphovsrätten stod i vägen.

    Den hindrade människor från att bygga vidare på sådant som andra hade skapat. Den gjorde det dessutom svårt för de upphovsmän som ville låta andra använda och remixa deras verk. ”All rights reserved” gällde ju per automatik. Det räckte att man klottrade en krumelur så hade man full upphovsrätt i ett drygt sekel.

    I en artikel skrev Lessig: ”John Coltrane behövde ingen advokat för att göra sin odödliga version av My favorite things från Sound of music. Varför ska då våra barn behöva det?”

    Han och hans kollegor startade en organisation som de döpte till Creative commons, kreativa allmänningar – en metafor för verk som inte är låsta av upphovsrätt.

    –Poängen med att kalla det en allmänning är att det ska finnas resurser som vi kan använda utan att be om lov eller betala. Kreativitet uppstår inte i ett vakuum. Man inspireras alltid av det som gjorts tidigare. Om vi krymper allmänningen finns det till slut inget material att bygga på, säger Eva Hemmungs Wirtén, professor i informationsvetenskap vid Uppsala universitet.

    Creative commons var inte emot upphovsrätten. Tvärtom. De avfärdade de falanger som ville avskaffa den. Men de tyckte inte att lagstiftningen var anpassad för alla som skapade av andra skäl än att försörja sig. Istället för att kräva en mer flexibel lag snodde gruppen ihop sin egen lösning, och sa: Kan vi inte göra så här istället?

    I december 2002 lanserades Creative commons licenser – en förbluffande enkel upphovsrättsmodell för den digitala åldern. Grundtanken var ”some rights reserved”. Genom att märka sina verk med en symbol kunde man som upphovsman bestämma vilka rättigheter man ville behålla och ge bort.

    En av licenserna innebar att verket fick användas fritt, men bara i icke-kommersiella sammanhang. En annan tillät all sorts användning, men inte omarbetningar. Det enda krav alla licenserna innehöll var att upphovsmannens namn måste anges när verket spreds.

    Det hela möttes av viss misstro. Tidskriften Wired påpekade att det krävdes bra mycket licensierat innehåll innan Creative commons skulle göra nytta. Scientific American ifrågasatte om ett koncept som hindrade artister från att tjäna pengar någonsin skulle kunna bli stort.

    Men Lawrence Lessig trodde på konceptet. Han fantiserade om en global remix-kultur där nätanvändare kunde sprida och leka med andras material – utan att riskera en stämning i brevlådan.

    –När vi började med det här var många oerhört skeptiska internt. Nu känns det som att de flesta har förstått, säger Lars Lundqvist.

    Han är enhetschef på Riksantikvarieämbetet, en av de svenska institutioner som arbetar med Creative commons-licenser. Bland de övriga finns Skolverket, Historiska museet, Utbildningsradion, Staffanstorps kommun, Nationalmuseum och Regionarkivet.

    I dag har den lagliga remixkultur som Lawrence Lessig drömde om till stor del förverkligats. Bildsajterna Flickr och Picasa, musiksajten Jamendo och videosajterna Youtube och Vimeo erbjuder alla Creative commons-licenser. Artister som Nine Inch Nails och Radiohead släpper Creative commons-märkta skivor och musikvideor, och Wikipedia licensierar allt sitt innehåll via organisationen. Det finns ett oändligt hav av bilder, filmer, låtar och texter som får användas mer eller mindre fritt.

    Mer oväntat är att Creative commons har omfamnats av en helt annan sorts aktörer. Numera är organisationens viktigaste samarbetspartner utbildnings- och kulturinstitutioner.

    –En stor del av våra samlingar har inte något upphovsrättskydd. Men det är svårt för folk att förstå hur de får använda materialet. Creative commons har varit ett bra sätt att underlätta det, säger Lars Lundqvist.

    För tre år sedan började Riksantikvarieämbetet ladda upp fotografier med en Creative commons-licens på sajten Flickr. Det var ett experiment, men det stod snabbt klart att bilderna nådde en mycket större publik än de någonsin gjort via myndighetens egen sajt Kulturmiljöbild. Användarna skapade dessutom mervärde genom att korrigera fakta i bildtexter, lokalisera platser och märka bilderna med taggar.

    –Som myndighet ska vi göra det enkelt för andra att utnyttja vår information. Vi bedömde att det smartaste sättet att nå ut var att släppa på restriktionerna så långt som möjligt, säger Lars Lundqvist.

    Den bedömningen är Riksantikvarieämbetet inte ensamt om.

    Under den arabiska våren stod Al-Jazira för den i särklass mest ambitiösa rapporteringen. Medan många nyhetsredaktioner inte ens hade reportrar på plats sände tv-kanalen oavbrutet från Tunis, Tripoli och Tahrirtorget. Samtidigt fanns det många länder där de flesta tittare inte kunde se kanalen.

    På Al-Jazira insåg man att rapporterna behövde nå ut, och publicerade dem på nätet med Creative commons-licens. Alla som ville fick visa och bearbeta materialet som de ville.

    Al-Jazira är bara en av många stora instanser som på sistone har utnyttjat Creative commons – från Fiat och BBC till Brasiliens regering. Till och med Vita huset i Washington publicerar nu bilder och dokument med organisationens licenser.

    –Det är fortfarande många som tror att vi är emot upphovsrätt. Jag får ganska ofta förklara att Creative commons tvärtom bygger på upphovsrätten. Utan den skulle inte våra licenser fungera, säger Jonas Öberg.

    Han är lärare på Chalmers i Göteborg och utsågs i somras till Creative commons förste europeiske projektkoordinator.

    De senaste åren har organisationen vuxit enormt. Underavdelningar finns nu i 72 länder. Antalet licensierade verk, som efter ett år låg under miljonen, passerade nyligen en halv miljard.

    Visst förekommer det kritik. Vissa debattörer menar att upphovsrätten måste förändras, inte kringgås genom juridiska avtal. Andra menar att Creative commons licenser är meningslösa, eftersom de bara bekräftar rättigheter som redan finns. En annan, mer handfast invändning är att licenserna har blivit för många och svåra att hålla reda på.

    Lobbandet för utökad upphovsrätt och krafttag mot piratkopiering har knappast upphört. Handelsavtalet ACTA och de amerikanska lagförslagen SOPA och PIPA är aktuella exempel på steg i den riktningen.

    Ändå är det tydligt att Lawrence Lessigs idéer om fri, delad och remixad kultur börjar bli brett accepterade.

    Frågan som knappt vore tänkbar för tio år sedan, tycks i dag högst relevant: Kan Creative commons rentav vara framtidens upphovsrättslösning? Skulle ”some rights reserved” kunna bli regel och ”all rights reserved” undantag?

    Inte omöjligt, svarar Jonas Öberg.

    Tveksamt, säger Eva Hemmungs Wirtén:

    –Det har aldrig hittills i historien funnits en quick fix på upphovsrättens problem. Däremot tror jag att Creative commons har varit otroligt viktiga som symbol. De har fungerat som en tändtråd och satt igång någonting. Det ska man inte underskatta.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X