Annons
X
Annons
X

Kristoffer Leandoer: Konsten att blåsa liv i döda poeter

En biografi över en berömd person är alltid också ett självporträtt, och det är genom sprickorna i fasaden som historien får liv och blir mänskligt åtkomlig. Det är några av insikterna i den hyllade levnadstecknaren Richard Holmes självbiografiska essä om biografikonsten.

Richard Holmes.
Richard Holmes. Foto: Jeff Morgan/IBL

Vi behöver bara slå på tv:n, öppna ­tidningen eller våra mobiler för att föreställningen om livet som en ­berättelse ska strömma emot oss. Tanken att den egna tillvaron får sitt värde i samma mått som den går att vända utåt, konsumeras av andra och bedömas av dem efter färdiggjorda mallar, dominerar vår samtidskultur även i siffror mätt. Varje år utkommer 3  500 boktitlar som kan sägas höra till den biografiska genren – bara i Storbritannien. Engelsmannen Richard Holmes, som blev kursansvarig när det biografiska skrivandet skulle bli ett eget univer­sitetsämne, trots att han själv aldrig tagit någon ­examen, ger den triumferande biografiska genrens signalement i den nyutkomna boken ”This long pursuit: Reflections of a romantic biographer” (William Collins), en uppgift som Holmes är ovanligt lämpad för.

Richard Holmes var inte fyllda 30, avhoppad akademiker och perifer poet när han 1974 kom med sin drygt 800 sidor bastanta Shelleybiografi ”Shelley: The pursuit”, en ovanligt omfångsrik bok för ett så kort liv. Holmes följde senare upp med en tvåbandsbiografi över den betydligt mer långlivade romantikern Coleridge, men däremellan kom den bok som gjorde honom känd och snabbt kommit att betraktas som en klassiker: ”Footsteps: The adventures of a romantic biographer” (1985), en sorts metabiografi, en levnadstecknares levnadsteckning utan att ändå vara en självbiografi. Genom att följa i hälarna på Mary Wollstonecraft, William Wordsworth, Robert Louis Stevenson och Gérard de Nerval porträtterade Holmes på samma gång sig själv genom att skildra deras tid men också sin egen, det oroliga och ockulta 1970-tal som så förtvivlat gärna ville känna igen sig i revolutionens tidevarv.

Genom att sätta sitt eget sökande efter det förflutnas spår i förgrunden skapade Holmes en litterär gestalt: levnadstecknaren som psykologisk risk­tagare, ständigt i färd med att blanda ihop korten, förväxla sitt eget öde med sina gestalters, förväxla nu och då, levande och döda. Fakta finns där, den källkritiska granskningen. Fotarbetet är gjort, arkiven uppsökta. Men Holmes egentliga ämne kanske snarast är själva mötet, stunden när tiden upphävs och biografins ämne, disparata döda lemmar som insamlats på arkiv och benhus, genom författandets galvaniska process rycker till och får liv; inte undra på att han återkommit med viss känsla av frändskap till ”Frankensteins” skapare Mary Shelley.

Annons
X

”Footsteps” kom som ett avbrott i den utdragna processen att skildra Samuel Taylor Coleridges liv (1772–1834) på drygt 1 000 sidor, uppdelat på två ­volymer 1989 respektive 1998, där särskilt den ­andra delen, ”Darker reflections” – som handlade om det långa efterspelet i Coleridges liv, avtändningens, de svikna löftenas och den växande berömmelsens decennier – hänförde en enad kritikerkår och gjorde Holmes (som till dags dato strängt taget bara skrivit två traditionella biografier) till genrens obestridda auktoritet.

Coleridge är något av en paradox, känd bara för två dikter varav den ena (”Kubla Khan”) endast består i form av ett fragment, samtidigt som han skrev oupphörligt och lämnade efter sig otaliga volymer; ständigt arbetande trots att han förknippas med opiummissbrukarens oförmåga att konkretisera sina storslagna drömmar, eller ens minnas något av dem annat än just deras storslagenhet; sedd som reaktionär svikare av ungdomens romantiska ideal trots att han, om någon, livet ut bevarade sin nyfikenhet inför det nya intakt.

Samuel Taylor Coleridge (1772–1834), porträtterad av Thomas Phillips, cirka 1820. Foto: IBL

Med sin breda nyfikenhet och associativa förmåga att identifiera sig med varje form av materia blev Coleridge något av ett ideal för sin levnadstecknare, och fick tjänstgöra som vägledare till ­Holmes följande projekt, det tidiga 1800-talets många skärningspunkter mellan poesi och naturvetenskapliga upptäckter, där det inom bägge disciplinerna handlar om förmåga att se nytt och gå utanför sin egen tid, samtidigt som priset för detta ofta är att bli isolerad och missförstådd, belöningen är ballongfärder och nattliga fynd på stjärnhimlen, periodiska system och luftens sammansättning. Den mångfaldigt prisbelönade ”The age of wonder” (2008) kan betecknas som en kollektiv biografi över den romantiska epokens vetenskap och ”Falling ­upwards” (2013) som en kollektiv biografi över de tidiga ballongfararna.

I den nyutkomna ”This long pursuit” sätter Holmes alltså åter det egna yrket i centrum: en stor del av boken ägnas åt att försöka ­porträttera den biografiska genren, dess ­kännetecken och landmärken, dess etos och fallgropar. Är biografin en humanism? Holmes svar är ett rungande ja. Biografin fokuserar det gemensamma i den mänskliga naturen, det som förenar läsaren med bokens ämne. Ända sedan ­Plutarchos har karaktären och inte handlingen stått i fokus. ”Det viktiga är inte hur många slag Alexander utkämpade”, sade redan 1600-talsförfattaren Roger North. ”Det lönar sig bättre att berätta hur ofta han var berusad.”

Holmes påpekar att villfarelser och misslyckanden var lika viktiga som de vetenskapliga framstegen i ”The age of wonder”. Det är först när vi också vet att William Herschel, som upptäckte ­Uranus, var övertygad om att det fanns liv på månen, och förmodligen även på solen, som historien får liv och blir mänskligt åtkomlig, rentav hoppingivande: man behöver inte alltid ha rätt, det finns ingen slutgiltig sanning, det viktiga är att processen fortsätter. På samma sätt förhåller det sig med ­Holmes egen verksamhet: en biografi är en tolkning av ett liv, ungefär som en skådespelare gör en tolkning av en roll, och därför är enligt Holmes den ena Shake­spearebiografin inget hinder för den andra, lika lite som en tolkning av ”Lady Macbeth” utesluter en annan.

Holmes skildrar biografin som en uppstickargenre, en hybrid, icke-akademisk och anarkistisk till sin anda, och citerar gillande Somerset Maugham: ”Det finns tre regler för biografiskrivande, men tack och lov är det ingen som vet vilka de är.” Ändå ­tillåter han sig att fastställa ett antal regler själv. En regel handlar om den dubbla bokföringen. Holmes rekommenderar att alltid ha två kolumner i anteckningsboken – en för objektiva fakta, en för subjektiva – spekulationer, hugskott, personliga reaktioner. Levnadstecknarens mest värdefulla men också lömskaste vapen är just förmågan till inlevelse med sitt föremål, säger Holmes och exemplifierar med Coleridge som inte kunde se rinnande vatten utan att leva sig in i det, och se den ständigt förnyade strömmen som en bild för sin egen tillvaro: ”It is the life that we live.”

En annan tumregel är att biografier framför allt skrivs med fötterna: man måste själv ha besökt alla platser där ens föremål vistats, det räcker minsann inte med att ha lagt blommor på graven; varenda gatsten måste trampas – och Holmes berättar hur han själv vid sitt besök på Greta Hall, där Coleridge vistades 1800–04 (numera ett flickinternat), klättrade ut på taket, där Coleridge brukade ligga och titta mot stjärnhimlen, och genast hittade elevernas hemliga vodka- och cigarrettgömma. Ännu mer ­talande är besöket i grottan vid floden Otter, där älvorna påstods hålla till och Samuel Taylor Coleridge som liten pojke karvat in sina initialer; en ­viktig plats, dit Coleridge återvände flera gånger som vuxen. När Holmes i sin långa jakt år senare besöker platsen och sveper sin ficklampa över klippväggen blir han oerhört upphetsad över att ­genast hitta initialerna STC – bara för att strax inse att den mjuka sandstenen, som rasade knappt man vidrörde den, aldrig kunnat förbli likadan i 200 år – någon har karvat in Coleridges initialer igen, de har fått eget liv, blivit en självgenererande myt.

Coleridge finns hela tiden närvarande, kanske för att hans syn på minnet och glömskan var så långt före sin tid: Holmes framställer honom intressant nog som en föregångare till Proust när det ­gäller att frigöra begravna minnen med sinnesupplevelsens och associationens hjälp.

Andra avsnitt i ”This long pursuit” ­ägnas kvinnliga vetenskapsmän som Margaret Cavendish och Mary Somerville (Ada Lovelace dyker ­också upp), årets jubilar madame de Staël, Mary Wollstonecraft igen, Shelley igen, den av alla älskade Keats – de unga döda. Ett sista kapitel ägnas makarna Gilchrist, som vigde sina liv åt att rädda den okände William Blake från glömskan. När Alexander Gilchrist dog år 1861, endast 33 år gammal, fanns bara de första åtta kapitlen av hans stora biografi över Blake i färdigt skick. Hans änka Anne betalade alla räkningar, packade ihop hans papper, tog med sig sina fyra barn till en stuga i Surrey och började pendla till British Museum. Anne Gilchrist drog in alla hon kände i det digra kompletteringsarbetet och fördelade uppgifterna mellan makarna Carlyle, Swinburne, Dante Gabriel Rossetti och hela den prerafaelitiska kretsen – alltsammans noga övervakat av henne själv, men vem som egentligen skrev Alexander Gilchrists biografi över Blake kan vi enligt Holmes aldrig riktigt veta. Kanske kan vi se det som ett yttersta ideal för levnadstecknaren: att försvinna så helt bakom sitt föremål att eftervärlden inte ens säkert vet vem man var.

Holmes tänker sig den berättande biografin som en specifikt brittisk litterär genre, och anger den som ett skäl till nationell stolthet – bisarrt nog tillsammans med cricket, parlamentet samt frukost med vita bönor, bacon och ägg.

”This long pursuit” är fängslande läsning. Vissa onödiga upprepningar tyder på att Richard Holmes nått det mänskligt lyckliga men konstnärligt otursamma stadium i livet när alla tycker han förtjänar att behandlas med varsamhet, han själv likaväl som hans förlagsredaktörer: tänk om vissa författare fick spara allt motstånd de möter i början i livet till ett senare stadium, när det är lätt att göra sig lite bekväm. Men det är en fråga som kommande ­levnadstecknare får fördjupa sig i.

Annons

Richard Holmes.

Foto: Jeff Morgan/IBL Bild 1 av 2

Samuel Taylor Coleridge (1772–1834), porträtterad av Thomas Phillips, cirka 1820.

Foto: IBL Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X