Annons
X
Annons
X

Konst och musik möts på Dockville

I Sverige har de renodlade musikfestivalerna haft en tuff sommar. På tyska Dockville går man en annan väg med en festival där konst möter musik, på Elbeön Wilhelmsburg i Hamburgs hamn.

(uppdaterad)
Konstnären Olaf Nicolais tredimensionella tolkning av en målning av Max Bill används som scen av jazztrumisen Sven Kacierk.
Konstnären Olaf Nicolais tredimensionella tolkning av en målning av Max Bill används som scen av jazztrumisen Sven Kacierk. Foto: LINA KALMTEG

Det ser ut somen kuliss från en film. Solen är på väg ned över de hangarliknande lokalerna som tidigare rymde båtar. Bakom muren hörs tutorna från de väldiga lastpråmar som glider fram i hamnen mot en fond av byggnader i rött tegel.

På en vägg luktar en graffitimålning starkt av färg, på en annan vägg sätter de belgiska konstnärerna Tim Vets och Erki de Vries upp elektromagneter för sin ljudinstallation Poltergeist, samtidigt som en kille i röd träningsjacka och rött pannband i Björn Borgstil går runt och filmar. En bit bort, i en byggnad som till för några år sedan rymde en speditionsfirma, har konstnärerna bott tillsammans medan de har byggt upp sina konstverk. Dörrar saknas, det hänger lösa sladdar och sover gör de på madrasser utslängda på golvet. Ingen klagar, alla verkar redo att lida för sin konst.

Det känns på ett sätt typiskt tyskt, men kanske snarare berlinskt än mer ordnat hamburgskt, med en alternativ konst- och musikfestival mitt i ingenstans. Fast ingenstans är det givetvis inte. Stadsdelen Wilhelmsburg ligger bara runt 25 minuter från centrala Hamburg (med S-bahn och buss).

Annons
X

Här i den unika blandningen av miljö och industri har Dockville satsat på musik och konst varje sommar sedan fyra år tillbaka. I år med temat Recreation – som handlar om reflektion, nytolkning och återvinning – och med verk som rör sig mellan musik och konst är konstsatsningen större än någonsin. Det berättar Dorothee Halbrock i den konstnärliga ledningen i en paus i det starka kvällsljuset. Hon tycker att det är märkligt att inte fler festivaler fokuserar på både konst och musik.

–Musik och konst ligger ju på många sätt nära varandra.

Hon funderar på om problemet är att konst och musik inte drar samma publik, på om konstintresserade kanske vill gå på evenemang i city, medan musikfestivalbesökare är vana vid och kräver pampasstora fält. Hur som helst lockas flera hundra besökare även till konstprogrammet. Till musikfestivalen 13–15 augusti, finalen på Dockville, väntas runt 20000 besökare komma för att lyssna på band som Therapy, Klaxons och svenska Friska viljor – och på samma gång se konstinstallationerna.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Bland årets medverkande konstnärer finns den internationellt uppmärksammade Berlinbaserade Olaf Nicolai. Framför muren mot Elbe bygger han upp en installation med väldiga fyrkanter i starka färger som visar sig vara en tredimensionell tolkning av en oljemålning av schweiziske Max Bill. Under vernissagen slår sig jazztrummisen Sven Kacierk ned på installationen och använder den som scen.

    Ett stort internationellt namn är också britten Tino Sehgal, som bor i Berlin och för två år sedan ställde ut sina ”konstruerade situationer” på Magasin 3 i Stockholm. Hans performanceverk kommer enbart att visas under musikfestivalen nästa helg.

    I samklang med naturen och i linje med temat är verket av Institut für wahre Kunst, en grupp konstnärer från Dresden, Weimar, Chemnitz och Moskva. Det har titeln Ein kleiner Regen dämpft ein grosses Gewitter (ung Lite regn mildrar ett stort oväder), står i en dunge och består av 37 duschar placerade bredvid varandra, som i en orkester. Vattnet kommer från Elbe, filtreras, används och åker sedan ner i Elbe igen. Duschstrålarna bildar ett mångfärgat sagoskimmer i solnedgången.

    Det svenska bidraget Harvest, av Martin Lübcke och Olle Cornéer, består av en gigantisk trattgrammofon, en ”terrafon” som dras av en lokal kör och studenter från Hochschule für Musik und Theater Hamburg och återger hur jorden låter. Harvests tillfälliga dirigent Ralf Eger, som är regissör i Hamburg, pratar som många jag träffar entusiastiskt om Dockville och berättar att han nästa år vill göra ett verk för barndelen av festivalen: Lüttville.

    Wilhelmsburg är ett namn som förpliktigar. Det låter snubblande likt Williamsburg, området i Brooklyn, New York, som har gått från nedgånget till coolt, lattifierat och med en bubblande konstscen. Några jag möter jämför just med Williamsburg när de beskriver det som sker i Wilhelmsburg, som annars mest har setts som ett problemområde. En förhoppning med Dockville är att minska det sociala avståndet till den mer välbärgade delen av staden, den på andra sidan Elbe, fast det var inte därför festivalledningen från början valde just den här platsen.

    Dorothee Halbrock vill att festivalen ska fortsätta att växa, men ändå förbli ”lika spännande och familjär”. Kanske blir Dockville framöver även något att tala om internationellt, som det redan påstås i tyska medier. Kulissen är i alla fall oslagbar.

    Annons
    Annons
    X

    Konstnären Olaf Nicolais tredimensionella tolkning av en målning av Max Bill används som scen av jazztrumisen Sven Kacierk.

    Foto: LINA KALMTEG Bild 1 av 3

    Konstnär i arbete.

    Foto: LINA KALMTEG Bild 2 av 3

    Det svenska bidraget till festivalens konstnärliga del. En ”terrafon” som återger hur jorden låter.

    Foto: LINA KALMTEG Bild 3 av 3
    Annons
    X
    Annons
    X