Annons
X
Annons
X

Könsmakt ingen modefluga

Debattörer från landets alla hörn har under de senaste veckorna upptäckt att det finns ett könsmaktperspektiv i Sverige.
Forskaren Eva Lundgren, före detta jämställdhetsministern Margareta Winberg, regeringskansliets Gunilla Ekberg samt Roks ordförande Ireen von Wachenfeldt har framställts som mer eller mindre galna fundamentalister bakom en överdriven jämställdhetsideologi som har infiltrerat regering och riksdag.

Men kan vi verkligen tillskriva dessa kvinnor så stor betydelse? Naturligtvis inte. Könsmaktperspektivet är inte ett infall av en ”galen” forskare och förmodligen försvinner det inte ur Sverige med Winberg, Ekberg och von Wachenfeldt.
Könsmaktperspektivet har växt fram under flera decennier. Det är ingen modefluga utan snarare något ursvenskt.
Att könsmaktperspektivet har blivit kännetecknande för den typ av feminism som blivit dominerande i Sverige är ingen slump.

Både ett köns- och ett maktperspektiv har i vårt land utvecklats mycket kontinuerligt under ett helt århundrade. Denna oavbrutna
utveckling har gett dessa perspektiv en mycket stark förankring i den politiska kulturen och i samhället i stort.

Annons
X

Vi börjar med könsperspektivet: Feminismen har i Sverige växt fram sedan slutet av 1800-talet. 1884 bildades landets första och äldsta ännu existerande kvinnoorganisation, Fredrika Bremerförbundet.
Under 1930-talet verkade Alva Myrdal för vad hon kallade kamratäktenskapets familj, med både mor och far i lönearbete åtta timmar om dagen och barnen omhändertagna på daghem.
När 1970-talets kvinnorörelse spred kraven på lika möjligheter för kvinnor och män på arbetsmarknaden i Europa var ifrågasättandet av den traditionella arbetsdelningen, i hemmet och på arbetsplatsen, en välprövad tanke i Sverige.

Även maktperspektivets tradition sträcker sig långt tillbaka. Den kan betraktas som ett arv av den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsen.
Inom deras ideologi är det arbetarna som ska befrias från det kapitalistiska förtrycket. Där är kapitalisten alltid förövare, arbetaren alltid den
utsugne. Här föreligger samma strukturanalys som i könsmaktideologin.
Det är inte några arbetare som är förtryckta och några som har valt en bekväm tillvaro som löntagare, utan alla arbetare är offer i de kapitalistiska strukturerna. Alla kapitalister är förövare.

Vad individerna vill och gör spelar ingen roll så länge strukturerna består - i det ena fallet de kapitalistiska, i det andra de patriarkala.

Det var i mitten av 1970-talet som köns- och maktperspektivet utvecklades till något som kan beskrivas som en hegemonisk form av statsfeminism. Något av en katalysator för denna utveckling var den statliga utredningen Sexuella övergrepp, från 1976.
Där föreslog åtta män och en kvinna att våldtäktsbrottet skulle avdramatiseras. Bland annat skulle vid bedömningen av brottets svårighetsgrad hänsyn tas till kvinnans klädsel och hennes handlande före övergreppen.
Förslagen missgynnade kvinnornas intressen så tydligt att omkring 500 000 kvinnor slöt sig samman i protester mot utredningen.

Protesterna var
mycket framgångsrika och ledde till att könsmaktperspektivet alltsedan dess har använts som tolkningsram i jämställdhetspolitiken.
Både ett köns- och ett maktperspektiv har alltså präglat det svenska samhället i flera decennier.
Könsmaktperspektivet är djupt rotat i den svenska kulturen och kan inte enbart knytas till ett fåtal extrema kvinnoaktivister.

Detta är värt att komma ihåg när Eva Lundgren och hennes anhängare nu kritiseras.

Susanne Dodillet

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X