Annons
X
Annons
X

"Könsblandade bad är en vana att värna"

Att kvinnor och män kan bada tillsammans bidrar till att avsexualisera kroppen. Därför vore det ett misstag att reservera särskilda badtider för kvinnor i offentliga simhallar, skriver Marjan Hassanzadeh-Tavakoli och Mahyad Hassanzadeh-Tavakoli.

Kulturdebatt

Foto: Paul Sancya / TT / NTB Scanpix

Frågan om särskilda badtider för kvinnor i offentliga badhus är omtvistad. Borde man bara vara pragmatisk? Varför inte låta vuxna kvinnor som aldrig badat bland män få särskilda badtider reserverade för sig om de vill det? Det vore väl ändå behjärtansvärt? Förvisso, men inte tillräckligt för att tillåta den ytterligare sexualisering av människokroppen som åtskilda badtider skulle bidra till.

Inställningen till nakenhet har varierat under historiens gång. Som det mesta annat är den beroende av samhällskontext och sammanhang. Även i dagens relativt sekulära, svenska samhälle finns det ett sexualiserat spänningsfält mellan mänskliga kroppar. Med vissa undantag står spänningsnivån i korrelation till närheten mellan kropparna, graden av nakenhet och vanan att vara avklädd tillsammans med andra. I ett badhus är graden av nakenhet och närheten mellan kropparna stor. Men även vanan att gemensamt vistas i badhus är relativt stark i Sverige. Det har bidragit till en förhållandevis avslappnad inställning till naken hud.

Det har inte alltid varit så. Ett drygt århundrade av mycket utbrett, gemensamt badande har bidragit till att väsentligt avsexualisera och avmystifiera den mänskliga kroppen. Det gäller inte minst kvinnokroppen som i de flesta tider och sammanhang har betraktats som den mest sexuellt laddade.

Annons
X

Inom de abrahamitiska religionerna kom kvinnokroppen redan från början att betraktas som ett hot mot mannens närhet till Gud; den avledde uppmärksamhet från det andliga och frestade till synd. Under medeltiden erotiserades och mystifierades kvinnokroppen ytterligare. Den var en främmande kontinent för mannen att utforska och ta i besittning. Kvinnokroppen var både älskad och hatad. Den kunde både tjäna som balsam för en trött manssjäl och ha makten att dra ned honom i fördärvet. Kort sagt: kvinnokroppen fick agera såväl projektionsyta som syndabock för allsköns manliga neuroser. Mannen ansågs inkapabel att tygla sina lustar när han såg naken kvinnohud eller kvinnliga kroppsformer. Kvinnan var ålagd att hjälpa honom att kontrollera sig genom att dölja den egna kroppen.

Det skulle dröja till slutet av 1800-talet innan denna syn på nakenhet började utmanas på allvar. Hälsoteorier som förespråkade att kroppen skulle befrias från den konstlade och instängda livsföringen vann mark. Naken hud skulle utsättas för frisk luft och solljus. Till följd av det utvecklades det en ny, allmänt spridd badkultur där kvinnor och män i stora grupper badade tillsammans på allmänna badstränder och i badhus. Badkläderna blev gradvis bekvämare och mindre täckande. Vid denna tid föddes även naturiströrelsen i Tyskland och ett tjugotal år senare kom den till Sverige. Rörelsen bidrog till en mer okomplicerad och avsexualiserad inställning till nakenhet, bland annat genom att arrangera gemensamma nakenbad för kvinnor och män.

Den så kallade sexuella revolutionen som inleddes i slutet av 1940-talet med första Kinseyrapporten, det sena 60-talets studentuppror och den andra vågens feministiska rörelse som växte sig allt starkare under 1960- och 1970-talet, bidrog till en än mer avsexualiserad och avobjektifierad syn på människokroppen. Kroppen skulle vara ett aktivt subjekt, inte ett passivt objekt till för att behaga andra.

Detta gagnade kvinnorna mest, eftersom den kvinnliga kroppen varit mer sexualiserad och objektifierad än den manliga. Den avdramatiserade, naturliga nakenheten var dock fortfarande inget allmängiltigt och kampen för en friare syn på nakenhet fortgick. Kvinnobarmen var den mest laddade kroppsdelen. Att bränna bh:n och bada topless blev ett sätt att protestera mot det förtryck och den objektifiering kvinnan utsatts för genom historien. Under parollen ”brösten tillhör oss och barnen, inte männen i porrindustrin” utfördes uppmärksammade och debattskapande ”topless-demonstrationer”. Kroppen skulle få existera som subjekt, i naturlig, ofulländad form. Inte omformas enligt skönhetsideal och behandlas som en handelsvara i media-, porr- eller nöjesindustrin.

Sedan kom rekylen i slutet av 1980-talet. En kombination av nypuritanism och återsexualisering av den nakna kroppen i reklam- och underhållningsbranschen motverkade den naturliga och avdramatiserade inställningen till naken hud. Nakenhet i sammanhang som tidigare ansetts vara naturliga minskade. Avbildningen av kroppar, särskilt kvinnokroppar, i sexualiserade poser och sammanhang ökade.
Under rubriken ”Boom in Busts” skrev Wall Street Journal att bröst sålde igen. På badstranden skulle den nakna, naturliga bysten täckas, men framhävas förskönat i bikini-toppar med push-up och vaddering. Bröstlyft och silikon blev vanligare – särskilt inom nöjes- och reklamindustrierna. Det blev mer accepterat att unga, ofta retuscherade kvinnokroppar i sexualiserade poser skulle locka till konsumtion av bilar, resor, hudkrämer, med mera, med mera. Spetsunderkläder och upplyftande, vadderade behåar äntrade mainstream-butiker. 1994 återlanserades korsetten i Paris.

Det är en trist utveckling. Naturlig nakenhet ska täckas. En påklädd, men sexualiserad och förskönad kropp ska framhävas.
I många länder i vårt närområde har inställningen till nakenhet varit och förblivit mer avslappnad än i Sverige. I exempelvis Spanien, Danmark, Polen, Tyskland och Ryssland har det varit vanligare att kvinnor badar topless eller att kvinnor och män nakenbadar gemensamt. Detta trots att samhället i dessa länder – förenklat uttryckt – är mer konservativt än hos oss och religiös tro mer utbredd. En avslappnad inställning till kroppsnära kontakt i avklädd form – som exempelvis i ett badhus – är nämligen framför allt en fråga om vana.

Svenska badhus är fortfarande relativt fria från både puritanism och sexualisering. Det har skett genom en ideologisk kamp och långvarig vana. Det bör vi värna om och argumentera för. Inte minst för att en naturlig och befriad nakenhet bidrar till en avmystifiering, avsexualisering och avobjektifiering av kroppen. Och därmed till frigörande av människan.

Marjan Hassanzadeh-Tavakoli är sociolog, inriktad på mänskliga rättigheter och socialpsykologi.

Mahyad Hassanzadeh-Tavakoli är jurist, inriktad på folkrätt.

Annons
Annons
X
Foto: Paul Sancya / TT / NTB Scanpix Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X