Annons
X
Annons
X

Konfucius falska leende

KULTURDEBATT Vid årsskiftet löper avtalet om Konfuciusinstitutet på Stockholms universitet ut. Kinakännaren Ingvar Oja ifrågasätter om enpartistaten ska få använda svenska universitet som arena för okritisk kinesisk kulturspridning.

Ett minnesmärke över Konfucius invigs vid Stockholms Konfuciusinstitut 2008.
Ett minnesmärke över Konfucius invigs vid Stockholms Konfuciusinstitut 2008. Foto: XINHUA/AOP

Stockholms universitet var det första lärosätet i Europa som 2005 gav den kinesiska enpartidiktaturen möjligheten att bli direkt delaktig i undervisningen. Detta skedde genom att universitetet skrev under ett avtal som innebär att kommunistregimen fick öppna ett Konfuciusinstitut på universitetet för att sprida kunskap i kinesiska och öka förståelsen för Kinas kultur.

Nu finns det omkring 500 sådana institut – och hundratals så kallade Konfucius-klassrum – runtom i världen och många försvarare av instituten förklarar att dessa kan liknas vid andra länders propagandaorgan, som British Council, Goetheinstitut eller Alliance Francaise. Men det finns en avgörande skillnad – dessa senare institut varken kan eller vill inlemmas i högskolorna medan Kina marscherar in med pengar i handen och står för hälften av kostnaderna och även förser värdskolorna med lärare och undervisningsmaterial.

Konfuciusinstituten ses av det enväldiga partiet – i dag ekande tomt på allt ideologiskt innehåll – som ett viktigt propagandaorgan för att utöva ”soft power”, ett begrepp som myntades av Harvardprofessorn Joseph Nye. Men partiet har uppenbarligen glömt att läsa Nyes definition av vad detta ickemilitära inflytande egentligen innebär, nämligen förmågan att uppnå det man vill med sin kulturs och sina idéers dragningskraft och inte ”med tvång eller pengar”; med den definitionen berövas ju en diktatur förutsättningen för ett ”mjukmaktskrig” eftersom en sådan maktordning genom sin politik redan frånhänt sig det ”mjuka krigets” främsta vapen – nämligen tankens frihet.

Annons
X

Enpartidiktaturens monetära intåg på universitet och skolor utanför Kina har förstås lett till omfattande kritik och debatt – men i Sverige med sina fyra institut råder tystnad. Kritiken i USA och Kanada däremot har varit frän och flera universitet har redan avbrutit samarbetet och sparkat ut instituten, senast University of Chicago. Där inleddes debatten med en artikel av Marshall Sahlins, pensionerad antropologiprofessor, som nu samlat sin kritik i en bokpamflett med den ironiska titeln: ”Confucius institutes, academic malware” (malware är förkortning för malicious software, skadlig mjukvara i datasammanhang). Den amerikanska organisationen för professorer på universiteten (AAUP) krävde nyligen stopp för samarbetet med Konfuciusinstitut och samma krav framfördes förra året av det kanadensiska akademikerförbundet (CAUT).

Genomgående i kritiken är att Konfuciusinstitutets närvaro på universiteten solkar den akademiska integriteten, och kärnan för dessa farhågor för en fri och öppen debatt kan bäst illustreras med ett överraskande uttalande av föreståndaren för ett Konfuciusinstitut i Oregon. Hon förklarade rakt ut att institutet undviker gästföreläsningar i vissa för Kina känsliga ämnen som ”falungong, dissidenter och Himmelska fridens torg”. Det senare syftar på massakern i Peking våren 1989, ett ämne som i Kina officiellt är en ickehändelse.

Ett annat talande exempel på enpartisystemets känslighet i frågor som berör dess enväldiga maktutövning fick de europeiska sinologerna i somras inför en alleuropeisk konferens i Portugal. När chefen för Konfuciusinstitutens högkvarter i Kina, Xu Lin, anlände och såg konferensmaterialet blev hon upprörd över en del av innehållet och lät helt sonika riva bort flera sidor.

När världen i somras uppmärksammade 25-årsminnet av den kinesiska militärens massaker på obeväpnade civila i centrum av Peking var det tyst på Konfuciusinstituten. Det arrangerades inga seminarier om denna för Kinas moderna historia epokskiljande händelse. Och ändå är frågan om mänskliga rättigheter och ett anständigt politiskt system i högsta grad en väsentlig del av ett lands kultur. Men samma parti som söker goodwill för sin kultur med sina institut dömde en ung man till ett års arbetsläger sedan han på nätet manat läsare att lägga blommor på torget på årsdagen av massakern.

Professor Perry Link, en av de stora amerikanska experterna på det moderna Kina, förklarade pessimistiskt att ingen föreståndare för instituten begått några formella fel men att de genom tystnaden har ”avstått från en moralisk handling utan att därmed agera omoraliskt”.

Högkvarteret för instituten i Peking ger naturligtvis inga direktiv om vad som är förbjudet att diskutera inom instituten men alla som intresserar sig för Kina vet vad som är känsligt för det styrande partiet. Där finns bland annat massakern 1989, Tibet, Taiwan, Xinjiang och diskussionen om mänskliga rättigheter, ämnen som av regimen uppfattas som Kinas interna angelägenheter. Det finns dock formuleringar i statuterna som begränsar handlingsutrymmet för institutens värdar, då det bland annat heter att instituten inte får agera mot Kinas lagar och bestämmelser och att tolkningsrätten av dessa finns hos högkvarteret. När det juridiska systemet är underordnat makten – inte lagen – blir den skrivningen ytterst diffus.

De som talar för Konfuciusinstitut – både i Sverige och utomlands – försvarar sig med att det finns andra forum för att diskutera de för partiet känsliga frågorna. Inte heller i Sverige tas dessa upp till debatt inom Konfuciusinstitutens ram.

Det är svårt att hitta någon annan beteckning för denna självpåtagna tystnad än självcensur; och detta att medvetet undvika diskussion om omfattande brott mot mänskliga rättigheter kan också beskrivas med ett uttalande av Konfucius där denne kallar individens passivitet inför orättvisor för feghet.

I **nstituten har **dock inget med Konfucius humanistiska eller politiska tänkande att göra, som hans uttalande att det är individens plikt att kritisera makten. Större delen av den tid kommunisterna haft makten har Konfucius i stället varit målet för hätska kampanjer, framför allt under kulturrevolutionen då fanatiska grupper av Mao-trogna rödgardister invaderade Konfucius hemort Qufu och vandaliserade tusentals av Konfuciussläktens gravar och hängde en del lik i trädgrenar. Allt detta är i dag – då partiet försöker förvandla Qufu till sitt maktinnehavs Mecka – också en del av det kinesiska kommunistpartiets historia som omfattas av de outtalade påbuden om glömska.

Det finns en viss naivitet hos de universitetsbyråkrater i väst som accepterat instituten. De är nämligen inga från den kinesiska politiska verkligheten fristående enheter, de styrs in i minsta detalj av partiet. De lärare som skickas ut är handplockade och partitrogna, de kan vara skickliga och kunniga lärare, men de tar sig inga friheter vad gäller ämnesval i undervisningen.

Ingen motsätter sig Kinas strävan att sprida sin kultur och sitt språk, detta är tvärtom lovvärt. Men – det ska inte ske inom universitetens ram och verksamheten borde inte heller ske i en frizon bortanför den öppna debatten.

**Som det nu är **har tanken bakom partiets försök att ”skapa en harmonisk värld” mest orsakat misstro och kontroverser. Kanske hittar man den bästa beskrivningen av Konfuciusinstitut som propagandaoffensiv hos konstnären Ai Weiwei – en av idégivarna bakom OS-stadion i Peking. Ai Weiwei vägrade delta i öppningsceremonin 2008, betecknade det hela som ett kommersiellt propagandajippo och förklarade att det var ”ett falskt leende”. Konfuciusinstitut-nätet över världen är ett sådant leende.

Ingvar Oja är frilansjournalist och före detta Asienkorrespondent för DN.'

Annons
Annons
X

Ett minnesmärke över Konfucius invigs vid Stockholms Konfuciusinstitut 2008.

Foto: XINHUA/AOP Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X