Annons
X
Annons
X
Scen
Recension

I lusthuset Konflikten berör inte

I lusthuset

Genre
Teater

Text: Jane Bowles Regi: Sofia Jupither. Dramaten. Övers: Staffan Holmgren Scenbild: Erlend Birkeland Kostym: Maria Geber Medv: Marie Richardson, Tove Edfeldt, Kristina Törnqvist, Martin Wallström, Hanna Alström, Pontus Gustafsson, Lil Terselius, Basia Frydman, Ana Gil De Melo Nascimento m fl.

Teater är som
bekant en unik konstart . En av anledningarna är den frihet regissören har att tolka och förkroppsliga den värld av känslor, relationer och fysisk verklighet som dramatikern uttryckt genom korta repliker. En uppsättning är aldrig en annan lik och ibland är det mer än vanligt påtagligt.

Sofia Jupither sätter nu våghalsigt upp Jane Bowles pjäs I lusthuset från 1954 på Dramaten. Visserligen hela 23 år efter att Suzanne Osten gav stycket svensk premiär på Unga Klara med en uppsättning som gått till teaterhistorien. Ingen som såg den kan glömma Richard Wolff som sträng mamma, vattnet på golvet, regnet inuti det växthus som fungerar som spelplats, rollerna blöta av sorg och väta. Så laddat och fyllt av mening.

Sofia Jupither gör förstås något helt annat av Bowles pjäs något annat är ju inte möjligt. På stora scenen spelas nu en technicolorversion av något som liknar en melodramatisk pjäs av Tennessee Williams. Medvetet grällt och stiliserat målar uppsättningen med kläder och frisyrer upp ett arkaiskt 50-tal. Tolkningen balanserar hela tiden mellan pastisch och parodi.

Annons
X

Gertrude - tänk Hamlets mamma- förtrycker sin dotter Molly med sin neurotiska maktvilja. Molly verkar vara drabbad av Stockholmssyndromet och hyllar detta modersmonster så pass att hon är oförmögen att älska maken Lionel. Mamman gifter sig med en rik mexikan. En version av Elektrakomplex uppstår medan den mexikanska släkten ständigt sjunger och äter. Scenografen Erlend Birkeland har nog haft väldigt roligt när han byggt detta 50-tal. Ett tvåvåningshus står på stora scenen, liksom en medvetet tafflig strandkuliss. En rosa plasthäst, gigantiska hattar och ett fult litet, anakronistisk lusthus som ser ut som det var köpt monteringsfärdigt på en stormarknad.

I lusthuset är en storartad mamma/dotter-konflikt. Problemet, för mig, är att den så upphöjt förstärkta spelstilen omöjliggör några som helst känslor. Slutscenen, när den sjuka mamman kämpar om herraväldet över dottern lämnar mig oberörd. Marie Richardson är magnifik men så häxartat elak att det blir för mycket. Tove Edfeldt som dottern är å sin sida så autistiskt bortvänd att hon blir anonym. Mest övertygar Kristina Törnqvist som nersupen överklassdam vilken mist sin dotter och Martin Wallström som Lionel med slängig tonårshybris.

I lusthuset har kontaktytor mot, exempelvis, Bernardas hus. En värld av kvinnor där männen är gäster. Här blir Mr Solaris som mamma Gertrude gifter sig med ingen representant för patriarkal sexualitet. Det är som om Jupither väjer för att binda sig vid en tydlig läsart och istället valt att spela upp stycket som en form av retrospektiv hälsning från 50-talet. Självklart har vi alla, också vi söner, en särskild relation till våra mammor men här blir den för stiliserad för att angå.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X