Recension

Snusk. Två osedliga berättelserKomprimerad genialitet

Uppdaterad
Publicerad
Annons

Många av oss är eniga: har humor en nationalitet är den engelsk. Och som allt engelskt av kvalitet har den åldriga anor. Det brittiska komikersläktet är mångförgrenat, i ord-, bild- och scenkonst, alltifrån Chaucers typgalleri i ”Canterbury Tales”, Shakespeares erotiska förväxlingar i ”En midsommarnattsdröm”, politiska karikatyrer av Gillray och Rowlandson, torrhumoristiska teckningar i Punch, Oscar Wildes sedesavslöjande vitsigheter, Wodehouses godmodiga romansituationer, Evelyn Waughs pregnanta misantropi, Peter Sellers unika persona i olika filmroller, Terry Gilliams absurdism, och excessiv film- och tv-komik av Monty Python, flickorna i ”Helt hysteriskt” och Little Britain-gänget. Man kan exempelvis fråga sig varför man aldrig talar om tysk humor. Sigmund Freud är visserligen en som förklarat humorns väsen bättre än de flesta, men han var jude – det släkte som kan tävla med engelsmännen om en egen humor – och österrikare. Och kanske är också tysk humor engelsk, fast ofrivillig, som Goethes ”Faust” så oförglömligt parodierad av Jerome K Jerome i ”Tre män i en båt”.

En särskilt fin ådra i den engelska komiken är den som kombinerar underdrift med verbal exakthet. I ett land så präglat av sociala konventioner och det ständiga (misslyckade) upproret mot dem är ordens komik ofta en fråga om less is more. Med små medel får man mer sagt, antydningar är ofta effektivare än det utsagda.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons