Agnetha Fältskog, sommaren 1972.
Agnetha Fältskog, sommaren 1972. Foto: Kjell Johansson/TT

Kompositören som blev ”den blonda i Abba”

Agnetha Fältskog sålde fler skivor än Beatles i Sverige. Hon var låtskrivare, kompositör och producent. Men i mångas ögon blev hon framför allt den blonda i Abba. Anna Charlotta Gunnarson berättar i sin bok ”Kvinnorna som formade pophistorien” (Atlas) om singer-songwritern från Jönköping.

Publicerad

Långt före moderna musikmakare som Laleh och Pernilla Andersson Dregen var Agnetha Fältskog. Fast det är det inte så många som minns. Alltså, nog vet de allra flesta vem hon är, men inte vad hon är. Filmer, musikaler och utställningar sprider alltjämt Abbas låtar över världen, till glädje för oss som under 1970-talet var djupt involverade i gruppens värv. Precis som vilka bredbenta rockfans som helst satt vi tryckta mot stereon, följde med i konvoluten och lyssnade på körer och arrangemang. För mig låg mycket av fokus på texterna, som jag lärde mig utantill. Extra lyxiga var de låtar som gavs ut på både engelska och svenska, exempelvis ”Waterloo” (1974) och ”Honey, honey” (1974). Dessutom var blandningen av genrer spännande, allt från typisk pop och rock till dansband, disco, visa, fusion och folkton.

Jag fascinerades av den frammixade andningen i ”I Am Just a Girl” (1973) och stirrade mig snurrig på Björn Ulvaeus suddigt dubblerade finsko på baksidan av albumet från 1975, blev bekant med namnen på studiomusikerna och kände igen dem när de dök upp i tv. Detta förhållningssätt till Abba är dock inte lika omtalat som bilden av småtjejer som mimar framför spegeln med hopprep som mikrofon. Just den bilden är i dag en viktig del av gruppens storytelling; i ett nostalgiskt rum på gruppens museum kan besökarna mima till utvalda låtar samtidigt som hopprepen hänger på rad längs väggarna. Efteråt kan man köpa sig ett hopprep i museishopen. Samtidigt som jag älskar hur målgruppen småtjejer sätts på piedestal fungerar hopprepsbilden lite överskuggande, ungefär som begreppet Beatlemania. Vi var många som aldrig mimade. Vi ville varken vara Agnetha eller Anni-Frid eller välja mellan dem. Vi var bara vanliga fans.