Annons
X
Annons
X

Martin Lagerholm: Kompass till Hölderlins diktvärld

(uppdaterad)

Aris Fioretos har inte bara tolkat den dunkle Friedrich Hölderlin på ett elegant och följsamt sätt, utan ger oss också behjälpliga kommentarer och intressanta upplysningar om dikternas referenser i boken ”Kom nu, eld!”.

Friedrich Hölderlin, porträtt av Franz Karl Hiemer.
Friedrich Hölderlin, porträtt av Franz Karl Hiemer.

Det slumpar sig inte sämre än att jag får tillfälle att läsa
Friedrich Hölderlin och skriva den här artikeln uppe på den vidsträckta och lika ensliga som vackra Dartmoorheden i sydvästengelska Devon. Om den mytomspunna platsens soldis inte dolt sikten från den platå där jag befinner mig i hjärtat av nationalparken, hade det lilla samhället Ottery St Mary kunnat skymtas ett par mil österut. Där föddes Hölderlins diktande generationskamrat Samuel Taylor Coleridge 1772. Med tiden skulle denne traktens famöse son initiera den sedermera stolta brittiska traditionen att iscensätta sig själv, anspråksfullt transformera liv till litteratur och med skiftande resultat odla konsten att leva
dangerously på en fason som äventyrliga friandar som Lord Byron och Shelley kort därpå skulle utveckla till perfektion.

Coleridge och Hölderlin var så gott som jämngamla – den två år äldre tysken föddes i den lilla byn Lauffen am Neckar i sydvästtyska Württemberg – och även om de mig veterligen aldrig träffades eller ens läste varandra, finns det flera intressanta paralleller mellan de båda (åtminstone om man råkar läsa den enes alster i den andres barndomstrakter). I båda fallen gör man klokt i att inte alltför ensidigt och lättvindigt sätta likhetstecken mellan deras litterära gärning och romantiken som epok och livshållning.

Mer eller mindre samtidigt absorberade generationskamraterna upplysningens idéer och diktning, för att genast omvandla dess föreställningar och topos till romantiskt stoff och nya litterära synteser i nära beröring med de samtida filosofiska strömningarna. I Coleridges fall manifesterades detta bland annat genom en längre vistelse i Tyskland, där han framför allt studerade den tyska idealistiska filosofin som ju kom att få ett enormt inflytande på den romantiska rörelsen.

Annons
X

Båda var också väl förtrogna med de antika diktformerna och skapade, var och en på sitt sätt, en egenartad och mytologiskt laddad ordkonst som åtminstone inledningsvis också var anpassad för en rationalistiskt genomsyrad samtid. Vidare förenas de av sin osvikliga förmåga att strö aldrig avslutade skrivprojekt omkring sig, liksom av det faktum att de båda nådde sin kulmen som diktare redan i 35-årsåldern. Coleridge försvann tidigt in i omtöcknande opiumdimmor och förvandlades gradvis till en ”luggsliten tragikomisk figur, tämligen tilltufsad av livet”, för att citera Gunnar Harding och hans utmärkta introduktions- och urvalsbok ”Och drog likt drömmar bort”.

Hölderlin drabbades 1806 av allvarlig psykisk ohälsa, och tillbringade resten av sitt relativt långa liv i poetisk tystnad i sitt berömda torn i Tübingen vid floden Neckar, en ironiskt nog mycket vacker plats, som gjord för lyrisk inspiration. Det finns visserligen litteraturforskare som föreslagit att Hölderlin alls inte blev mentalsjuk, utan att hans vistelse i tornet snarare bör betecknas som en frivillig exil från en värld som gett upp hoppet om den ideala och förädlade människan. Blott i isolationen kunde diktaren bibehålla sin moraliska och själsliga integritet, menar man. Frågan är bara om denna bild av Hölderlin som ”ädel simulant” egentligen skiljer sig så värst mycket från den mer gängse uppfattningen av diktarens psykiska status och eventuella motiv.

I sin lilla barndomsby i Devon – geografiskt placerad mellan Dartmoorhedens ödsliga och vindpiskade ljunghedar åt nordväst, och en mer Medelhavsinspirerad kustlinje med ett inbjudande hav åt söder – inspirerades Coleridge måhända av de båda landskapens kontrasterande principer. Denna dubbla topografi har i både faktiskt och metaforiskt hänseende sin direkta motsvarighet i Hölderlins lyriska värld. Hos honom pendlar stroferna oavbrutet mellan romerska tempelpelare och Schwarzwalds buskiga sluttningar, mellan Arkadien och Alperna, mellan Pindaros oden (som han också översatte) och samtida diktare.

Allt vittnar om ett i grunden intellektuellt och teoretiskt snille, som hade en säregen förmåga att omvandla bilderna och begreppen till en lika målerisk och verkningsfull som innehållsligt svårtillgänglig diktning. Dragningskraften i hans oden, hymner och elegier är lika omedelbar och dunkel som de halvt upplösta och suggererande drömbilderna av ett arkaiskt landskap och av Schwarzwalds trolska skönhet (eller för den delen av Dartmoors spöklika dimslöjor i gryningen).

Att utnyttja antika och apolliniskt hägrande ideal som motkraft till främlingskap och vantrivsel i samtiden är Hölderlin förstås inte ensam om i litteraturhistorien. Men knappast någon annan har gett gestalt åt denna längtan efter ett klassiskt Grekland pånyttfött av ”jungfrun Germanien” med en sådan orfisk accent och visionär kraft. ”Och örnen som kommer från Indus / Och flyger över Parnassos / Snötäckta toppar, högt över Italias / Offerhöjder, inte som vanligt för att söka / Goda byten åt fadern, utan med vitt särade vingar / På ömse sidor om ryggen svingar han sig slutligen / Över alperna och skådar de mångskiftande länderna”, kan det låta det i Aris Fioretos tolkning av sångerna (här ur ”Germanien”).

Hölderlins inflytande på eftervärlden går knappast att överskatta, vilket tydligt uppenbaras av hans inflytande på så olikartade diktare och tänkare som Nietzsche och Rilke, Heidegger och Adorno, Derrida och Blanchot, Celan och Benjamin. Sannolikt är detta bland annat en effekt av expansionskraften i Hölderlins idévärld och estetiska visioner, där den franska revolutionens frihetsideal, den antika diktningens sublima formspråk och det svärmiska förhållandet till hembygdens natur sammantaget utgör ett lockande imaginärt universum för både känsloliv och intellekt.

För drygt tio år sedan kom två fina Hölderlin-utgåvor ut på svenska, däribland Gösta Oswalds översättning av den elegiska bekännelseboken och kulturpessimistiska brevromanen ”Hyperion”. Här gavs svenska läsare möjlighet att för första gången i bokform följa den resignerade titelfiguren, för vilken samtidens politiska landskap inte motsvarar de egna utopierna, varför han i stället försjunker i naturlyriska betraktelser över sitt älskade antika (och tyskt schatterade) Grekland.

Utgåvan beskriver också ett spännande möte och en sorts tidlös valfrändskap mellan två udda fåglar och litterära underbarn (Hölderlin och Oswald) och deras respektive utanförskap i världen. Men även Fioretos intuitiva förståelse för, och kanske också identifikation med, Hölderlins högstämda uppenbarelser och anfäktelser var uppenbar i de nytolkningar av främst de så kallade ”fosterländska sångerna” som samma år gavs ut under titeln ”Sånger”. Uttolkarens grekisk- och tyskspråkiga – alltså ”Hölderlinska” – rötter får väl här betraktas som blott grädden på den litteraturhistoriskt gränsöverskridande korrespondensens mos.

I en frikostig och snyggt formgiven urvalsvolym,
Kom nu, eld! (Ersatz), har Fioretos nu åter reviderat sina lätt moderniserade och elegant följsamma tolkningar av huvudsakligen samma dikter, den här gången trevligt nog med de tyska originalen som parallelltext. Bokens största avdelning utgörs emellertid av de poetiska utkast och fragment som Hölderlin huvudsakligen skrev under åren mellan hemkomsten från en tvåårig vistelse och rundvandring i södra Frankrike 1801–1803 och det mentala sammanbrottet och definitiva insjuknandet 1806.

I ett kärnfullt efterord presenterar Fioretos dikternas och utkastens intrikata tillkomsthistoria, från de förmodade koncipieringarna till filologen och litteraturforskaren Norbert von Hellinggraths första samlingsutgåva på 1910-talet. Dessutom redogör han för olika redigeringsprinciper och editionspraktiker kring och läsarter av de svårtydda och ofärdiga handskrifterna som vållat forskningen en hel del huvudbry.

Fioretos beskriver de färdigställda sångerna som ”strofiskt slingrande floddikter”, medan utkasten samlade i det så kallade Homburger Folioheft liknar ”ett svåröverskådligt textdelta”. Flyter gör det hur som helst, ibland fritt och behagligt, ibland trögt och utan tydlig orientering, från den ”friborne Rhen” till ”Moreas kuster”. Men flödena ackompanjeras stundligen av titaner, olympiska gudar och Kristus, av ett hymnlikt lovsjungande av såväl Parnassos och Smyrna som ”stadigt byggda alper” och Schwarzwalds ”buskiga sluttningar”.

Dikterna och fragmenten, som tycks sprungna ur insikten om det fördolda som enda möjliga sanna poetiska uttryck, är späckade med mytiska, religiösa, filosofiska och litterära anspelningar, liksom framkastade av en helig dåre med ett närmast hallucinatoriskt frihetspatos. ”Ty den himmelska elden / Tål aldrig fångenskap”, heter det i ”Titanerna”. Fioretos belysande och för läsaren behjälpliga kommentarer ger intressanta upplysningar om dikternas många referenser, och fungerar som en välkommen stödkäpp eller kompass när läsaren stapplande söker efter riktning och mål i strofernas kompakta snårskog av gåtfulla karttecken och beslöjade emblem.

En annan betydande förtjänst med den fylliga utgåvan, till gagn för såväl den akademiska litteraturforskaren som för den allmänintresserade läsaren, är Fioretos översättningar av Hölderlins brev till vännen Casimir Ulrich Böhlendorff och diktarens egna analyser av och anmärkningar till sina översättningar av Sofokles dramer ”Oidipus” och ”Antigone”. Medan den litteraturvetenskapliga receptionen och tolkningsanalyserna av Hölderlins diktning är närmast oöverskådliga, kommer vi i de här texterna nära något som liknar ett slags poetik eller avancerad estetik nedtecknad av diktaren själv.

Här finns bland annat frön till moderna och radikala idéer om språkets rytm, körens roll och förhållandet mellan språk och kropp i den grekiska tragedin och andra teatertexter. Hölderlins kvantitativt blygsamma svar på ”Biographia literaria”, om man så vill, och för att en sista gång jämföra honom med Coleridge. Ty även här, som litteraturteoretiker, delade de faktiskt öde. Samtida granskare avfärdade deras respektive kritiska diskurser som opiumdravel (Coleridge) och vansinne (Hölderlin), och det är först långt in på 1900-talet man på allvar började betrakta dem som berikande och självständiga arbeten.

Men nu får det vara slut med jämförelser, ty sällan har väl epitetet ”ojämförlig” klätt någon bättre än Friedrich Hölderlin. ”Hölderlin är ett språk besläktat med tyskan”, menade den rumänske poeten Oskar Pastior. Yttrandet ligger avgjort närmare någon sorts sanning än vad Hölderlin själv gör när han i ett utkast skriver att ”Den tyska munnen / Vill inte klinga väl”. Ack så fel han hade.

**Martin Lagerholm
**
Litteraturkritiker i Svenska Dagbladet

Annons

Friedrich Hölderlin, porträtt av Franz Karl Hiemer.

Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X