Annons
X
Annons
X

Kommunalråden måste bli skolpolitiker

För 20 år sedan fick kommunerna ta över ansvaret för skolan. Göran Persson var ansvarig minister och tjänade sina sporrar i rikspolitiken genom att driva igenom beslutet mot en stark läraropinion. Decentralisering i offentlig sektor var tidens melodi och finansdepartementet låg på.

Hur har det gått? Inget vidare. Det anser de flesta som bidragit till
Kommunaliseringen av skolan (Ekerlids, 2011), en antologi på initiativ av Lärarnas riksförbund (LR) – och det ligger mycket i vad de kritiska rösterna säger.

Kommunerna hade vana vid att sköta planering och omsorg, att idka parkförvaltning och driva ålderdomshem, men de hade inte erfarenhet av att ta ansvar för undervisning och kunskap. Visst hade de styrt även i skolan, men då hade det handlat om att bygga skolhus och ordna skolskjutsar. Arbetsgivaransvaret för lärarna var delat mellan stat och kommun, men hur verksamheten skulle drivas var statens gebiet.

Annons
X

Riksdagsbeslutet innebar att 120000 lärare med akademisk yrkesidentitet plötsligt skulle integreras i den kommunala omsorgskulturen. Dessutom blev det kommunernas uppdrag att förverkliga de mål för skolan som staten satte upp i alltmer nebulösa styrdokument. Det gick inte så bra. Budgetfrågor och organisation tog över, och det unika i lärarrollen och kunskapsuppdraget fick inte mycket plats.

Som Jan Björklund skriver: ”Lärarna hade varit för märkvärdiga. Nu skulle de bli kommunalarbetare som alla andra.” Kunde kommunen spara pengar genom att anställda obehörig personal var det inte så dumt. Att anställa en lektor sågs som rena slöseriet. Tillsammans med ett antal andra missriktade reformer under de där åren bidrog kommunaliseringen till just den devalvering av läraryrkets status som ofta pekas ut som ett av skolans huvudproblem.

Det är på så sätt inte förvånande att Björklund avslutar sitt inlägg med parollen: ”Skolan borde återförstatligas.”

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Däremot kan man fråga sig om det är rätt prioritering för våren 2011. Jag tycker inte det. Det viktigaste för Björklund och Alliansen måste nu vara att vårda alla de vettiga ändringar av skolans regelverk, som man har fattat beslut om men som i flera fall inte har hunnit träda i kraft.

    Under de närmaste åren avgörs hur framgångsrika de Björklundska reformerna blir, och detta – det är bara att gilla läget – avgörs i kommunerna. De nationella beslutsfattarna har gjort sitt, nu måste lokala skolpolitiker ta vid och se till att det inte blir
    business as usual.

    Kommunalråden måste bli skolpolitiker. Skolresultaten ska ges samma uppmärksamhet som planfrågor och budgetar. Man ska hålla sig borta från detaljstyrning, men man ska lägga desto större energi på sätta upp mål, rekrytera chefer och ha uppföljning i dagordningens topp.

    SKL:s årsrapport om skolan, som presenterades i veckan, visar att man kan göra väldig stor skillnad på väldigt kort tid inte bara på skol- utan även kommunnivå, ifall man arbetar aktivt och kreativt och håller ögonen på bollen. Västgötska Essunga och Stockholmskommunen Sollentuna lyfts särskilt fram som föredömen. Nu gäller det för Björklund och Alliansen att outtröttligt trumma in budskapet att det är andra kommunalpolitikers plikt att försöka uppnå detsamma.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X