Recension

Köpmannen i VenedigKomik öppnar för grymhet

Under strecket
Publicerad
Annons

På senare år har Shakespeares ”Köpmannen i Venedig” spelats bland annat vid Steninge slott och på Upsala stadsteater. I Spegelteaterns utomhusversion var handlingen förlagd till 20-talets New York, medan tid och plats var mer odefinierad, men definitivt modern, i Uppsala.
På Dramatens stora scen anges tiden i första hand av Bente Lykke Møllers sobra, blänkande renässanskostymer. Miljön byggs upp av de tre skrin som Portias friare har att välja mellan i denna sagoaktiga komedi, ett gyllene, ett i silver och ett blygrått, som också fungerar som Shylocks
hus.
Shakespeares drama om kärlek och pengar innehåller en stötesten: penningutlånaren Shylock, som kräver ett skålpund kött ur köpmannen Antonios kropp när dennes skuld förfallit. Rollen har spelats som grym karikatyr, har utnyttjats av nazismen som judiskt typexempel, men även fått den sympati som också ryms i texten, inte minst via monologen: ”Har icke en jude ögon...”
I Mats Eks regi och koreografi spelas Shylock av Malin Ek. Hon spelar inte man, hon spelar inte jude, hon spelar rollen Shylock. Och lika litet som en kvinna borde givetvis en jude på scenen behöva representera något utöver sig själv. Men det har ofta varit minoritetens öde (även om det är märkligt att betrakta kvinnor som en minoritet!). Här finns den ”typiska juden” i omgivningens blickar och rasistiska kommentarer.
Som kontrast till den individualiserade tolkningen av Shylock får ett par av Portias friare bära på en vagnslast av kulturella klichéer. Pontus Gustafsson gör såväl en självmedveten marockan som en självförälskad spanjor
som just våldsamt överdrivna och komiska typer.
Komiken får stor plats på scenen, hos Inga-Lill Anderssons tugggummituggande hovdam Nerissa, hos Morgan Allings långärmat snubblande Lancelot och hans blinde far, Bertil Norström. (Skoja med handikappade är också kul!). Dessutom tar uppsättningen vara på Shakespeares alla sexuella tvetydigheter.
Det komiska öppnar i bästa fall sinnena för den grymhet som historien rymmer, inte minst de ”civiliserande” tvångsdopen av judar. Dessa ses som självklara i det kristna Venedig; domen överlåtes åt publiken.
Något saknar jag en tydlig läsning av dramat från Mats Eks sida, något som får en att se berättelsen med helt nytvättade ögon - men kanske är det just mångtydigheten han är ute efter.
Så finns här scener som antyder att allt handlar om pengar, att kärleken är en handelsvara bland andra - inte minst då Lorenzo och hans kumpaner bestjäl Shylock på dotter och gods och gull i samma svep.

Ändå målas kärleken mellan Jonas Malmsjös vackre Lorenzo och Shylocks
dotter Jessika, Melinda Kinnaman, i ljusa färger. De har två långa pas de deux i föreställningen, varav det senare tycks blinka till Romeo och Juliauppsättningen på Elverket häromåret. Därmed utökas deras roller och skådespelarnas fysiska talanger får utlopp. Men dramaturgiskt är scenerna överflödiga och drar ut på den redan långa föreställningen.
Stina Ekblads Portia tycks ha många års erfarenhet av korkade friare, och hennes trötta, skeptiska attityd är en stor behållning. Det går till nöds att tro på att hon faller pladask för Gustaf Skarsgårds androgyne ädling Bassanio, men är han verkligen ute efter mer än hennes pengar? Här verkar det nästan så, även om hon givetvis inte har en chans inför kärleken till den trogne vännen Antonio i Hans Klingas likaledes trötta gestalt.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons