Annons
X
Annons
X

Maria Ludvigsson: Köksbordslibretto utan dynamik

LEDARE

Det är inte alls så att någon säger att skattesänkningar har slaktat välfärden, sade Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson när hon i går kommenterade Svenskt Näringslivs rapport om skatter och tillväxt. Verkligen? Då är vi många som har hört fel och innerligt hoppas höra rätt i framtiden. I alla händelser kan korrigeringen inte ha nått LO som i går bjöd in till valkonferens med följande påstående: ”Otryggheten har ökat när välfärden skurits ner och arbetslöshets- och sjukförsäkringen försämrats. I stället har resurserna gått till massiva skattesänkningar”.

Låt oss börja med några fakta om hur vård, skola och omsorg fått ökade resurser under senare år. De får gärna upprepas även av dem som alltså hävdar att man alls inte sagt ett ord om nedmonterad välfärd.

Sedan 2006 har skatteintäkterna ökat med 49 miljarder kronor. Skattetrycket har under samma period sjunkit från 48 till 44 procent.

Annons
X

Sjukvården har sju procent mer resurser i dag än 2006, mätt i fasta priser.

I skolan har lärartätheten ökat och de totala resurserna har sedan 2006 stigit med fyra procent.

Vad gäller omsorgen har de totala resurserna sedan 2006 ökat med sju procent.

Nå, om dessa fakta bör man kunna vara överens och hitte på-frågan ”välfärdsslakt” avföras från debattagendan. För den här gången. Det är delvis tack vare skattesänkningar som ökade resurser över huvud taget varit möjliga, och de borgerliga politiker som för ett par decennier sedan ofta hänvisade till ”dynamiska effekter” visste precis vad de talade om.

Detta var, som höres, långt innan retoriska grepp som vardagspussel och diverse köksbordslibretton lanserades, men de hade och fick rätt. Dynamiska effekter innebär att rätt skattesänkningar höjer skatteintäkterna eftersom de får företagen att investera och expandera mer, fler medborgarna i arbete och större privatekonomiskt utrymme att spendera på exempelvis tjänster. Skattehöjningar kan på samma sätt få motsatt verkan, genom att för höga skatter stryper den totala skatteinbetalningen och såväl medborgare och näringsliv som stat och kommun blir fattigare.

Att sänka skatter är således inte synonymt med att dra ner på, eller ens styvmoderligt behandla, den så kallade välfärden.

Detta är nu inte något enkelt för vänstern att skaka av sig. När den erfarit att skattesänkningar för såväl rikingar som vanligt folk betalar sig i något slags allmänt ekonomiskt avseende blev den en kort stund utan ”case”. Men snart fortsatte den bara som vanligt igen: ”Borgarna tar från de fattiga och ger till de rika.” Man kunde helt enkelt inte sluta tro att det förhåller sig precis så som man alltid sagt att det förhållit sig.

Det är inte särskilt hederligt, men det tar skruv i en partiledardebatt.

Och för nämnda hederlighets skull bör påpekas att även tillväxt är avgörande för ökade resurser. Men den kräver naturligtvis för det första politiker som gillar tillväxt. (Vilket exkluderar MP och V.) För det andra är den fullständigt beroende av politik som underlättar och ökar tillväxten. Man måste till och med gilla både kapital och kapitalister.

När allt detta är nämnt, tål det också upprepas att skattesänkningar är bra även för sin egen skull. Det vill säga, en skattesänkning kan syfta till sig själv eftersom den förskjuter makt från den politiska sfären till medborgaren. Skatter handlar nämligen inte bara om välfärdsfinansiering, de handlar även om makt.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X