Annons
X
Annons
X

Kokar Frälsningsarméns gryta sämre nu?

Måste homosexuella få bli frälsningssoldater? Sådant kan man fundera på – och det gör visst många efter Kalla Faktas avslöjande om att organisationen ”stänger ute” homosexuella och anser dem syndiga. Kontentan av reportaget är, kort sagt, att samfundets syn på homosexuella är vad många av oss skulle kalla ”intolerant”. Svenska folket är i allmänhet livstilsliberalt i bemärkelsen att vi inte lägger oss i andras kärleksliv. Inte heller anser vi att sådant ska påverka hur vi behandlas i arbetslivet eller dylikt.

Men att vara frälsningssoldat är å andra sidan inget vanligt jobb.

På varldenidag.se läser jag en intervju med kommendör Marie Willermark som leder Frälsningsarmén i Sverige.

Annons
X

”Du svarade aldrig klart och tydligt på frågan, utan svävade snarare i svaren. Så, Marie Willermark, får homosexuella bli frälsningssoldater i Sverige?”, frågar Världen idags reporter.

Willermark svarar:

”Det enkla svaret är att en del av frälsningssoldatens livsstil och tro som man bekänner är att vår syn på sex och äktenskapet är att sexuella relationer hör hemma i äktenskapet mellan man och kvinna. Vår syn på äktenskapet är att det är mellan man och kvinna. Så homosexuella får bli frälsningssoldater, precis som ensamstående människor får bli det, men förväntan är då att homosexuella och ensamstående, förstår att det är ett liv i celibat.”

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Nåja. Riktigt så lätt verkade det inte i reportaget...

    ”Kyrkan och Frälsningsarmén säger sig vara en plats för alla. Istället visar de sig vara de största mobbarna själva!”, skriver en ilsken tv-tittare på Frälsningsarméns nystartade blogg.

    Det är ett intressant påstående. Säger sig Frälsningsarmén vara ”en plats för alla”? Gör någon kyrka det? Min uppfattning är tvärtom att religioner i allmänhet gör sitt bästa för att skilja just den egna gruppen från ”alla andra”. Visst, man kanske säger sig ha en ambition att bjuda in ”alla” – men den inbjudan är långtifrån villkorslös. Med trosgemenskapen följer bekännelse, regler att följa.

    Tolerans är lätt på pappret. Svårare blir det när man inser att i det omhuldade begreppet ingår ett visst tvång att tolerera också intolerans. Detta är ett sådant tillfälle, men det finns många fler. Poängen med tolerans och religionsfrihet får aldrig bli att vi pekpinnar religionerna att bli varandra lika. Däremot bör vi vara hårda i vår bevakning av de fall där religionen övergår i hets.

    En kan ogilla Frälsningsarméns syn på homosexuella. En annan kan ogilla heltäckande slöjor. En tredje kan ogilla det religiösa bruket att separera kvinnor från män i bönelokaler. Allt detta går för sig. Men det är de troendes sak hur och vad de tror. Samhällskollektivets sak blir det först när exempelvis Åke Green hetsar mot homosexuella. Eller när exempelvis en moské saluför predikningar som hetsar mot judar. Eller när barn pådyvlas religion och inte ges möjlighet att välja själva.

    Ingen ska påstå att det alltid är lätt att reda ut de här frågorna – det ska gud(arna) veta att det inte är. Personligen har jag dock svårt att se skandalvärdet i Frälsningsarméns syn på homosexualitet och äktenskap med mera.

    Blir de sämre på att dela ut mat till hemlösa då eller hur går egentligen resonemanget?

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X