Annons

”Koden” ett falsarium som förför

Redan före Dan Brown och hans mångmiljonsäljande ”Da Vinci-koden” hade ett antal författare spekulerat i samma riktning. Spåren leder tillbaka till Pierre Plantard, som försökte bevisa en blodslinje till Jesus och därmed pretendera på en fransk kungatron.

Publicerad

Det är sällan en roman ger upphov till en debatt om faktiska förhållanden. En roman ger ju författaren fria händer att omskapa verkligheten. Finns det faktafel i Jan Guillous böcker om Arn är det något de flesta tar med ro. Med Dan Browns ”Da Vinci-koden” ligger det annorlunda till: den har gett upphov till en flod av böcker och artiklar, för och emot. Orsaken är att romanen rör sig på gränsen mellan fakta och fiktion och att författaren garanterar dess sanningsenlighet. Brown skriver också radikalt om den kristna historien och möts då av kritik.

Två böcker av detta slag har kommit i svensk översättning. De är helt olika varandra, men ingen av dem kan sägas vara tillfredsställande.
Simon Cox Knäck Da Vinci-koden. Om verkligheten bakom succéromanen (översatt av Melinda Hoelstad, B. Wahlströms, 165 s) är ett slags uppslagsbok över namn och begrepp i romanen. Det kan tyckas intressant, men Cox är helt okritisk gentemot Browns källor och känner inte till deras bakgrund.
Darrell L Bocks Lösningen av Da Vinci-koden (översatt av Kjell Waltman, Läsförlaget, 182 s) är kritisk mot romanen men behandlar den som om den var en faktabok. Den fastnar i detaljer och missar grundfrågorna. Hellre vill jag rekommendera
Carl E Olson och
Sandra Miesel, The Da Vinci Hoax: Exposing the Errors in ”The Da Vinci Code” (Ignatius Press, 329 s), en intelligent och kunnigt skriven genomgång av bokens källor och deras uppgifter.

Annons
Annons
Annons
Annons