Annons
X
Annons
X
Scen
Recension

Tonsättarfestival med Oliver Knussen Knussen har perfekt gehör för klanger

Pregnant, fantasifull – och lite prydlig. Britten Oliver Knussen är perfekt för en trygg tonsättarfestival, konstaterar Erik Wallrup.

[object Object]
Oliver Knussen dirigerar Tonsättarfestivalens invigningskonsert. Foto: Jan-Olav Wedin

Tonsättarfestival med Oliver Knussen

Genre
Konsert
Var
Konserthuset, 24–27 november

Under årtionden har Konserthusets tonsättarfestival öppnat portarna mot ny konstmusik. Inblickar i det samtida med utsikt framåt. Några avgörande ögonblick: Alfred Schnittke 1989, Arvo Pärt 1995, Magnus Lindberg och Kaija Saariaho 2002. Efter att Stockholm New Music lades ner har Konserthuset blivit skrämmande ensamt i uppdraget att få oss att lyssna till nuet på djupet.

Att valet i år fallit på britten Oliver Knussen är inte överraskande, tvärtom blir han en del av den anglo-amerikanska dominansen. (Vad hände med Tristan Murail? Wolfgang Rihm? Salvatore Sciarrino? Mer framåtblickande: Olga Neuwirth?)

Knussen är som gjord för en trygg festival. En kvalificerad modernist som ändå inte är standardmodernistiskt grå. Han kan sägas utgå från den gamla Stravinskij-linjen, i motsättning till Schönberg, men har också en påtagligt konstruktiv prägel.

Annons
X

Nästan född rakt in i London Symphony Orchestras repetitionspass fick han lära sig orkestermaskineriet från barnsben – det berättade musikvetaren Ilkka Oramo vältaligt om under torsdagens konsertintroduktion. Som dirigent har han fått ett perfekt gehör för klangavvägning. Det märks i ett tidigt verk som den tredje symfonin från 1979, komponerad av en 27-åring som redan kunde det mesta om strukturering och klangfärgning.

Clio Gould, solist på violin. Foto: Jan-Olav Wedin

Betydligt friare är violinkonserten från 2002, ett verk indelat i recitativ, aria och gigue spelade utan avbrott. Solisten Clio Gold verkade först spänd, kanske med tanke på de rätt hårresande passager som väntade – kvinterna under stämningen ville inte infinna sig. Hjärtpunkten i konserten är den långsamma arian där solisten stiger upp ur ett magiskt klangrum till harpans spöklika slag, men där Gold inte riktigt fann den bärande sensualismen. Så bar det åter av i det fräcka slutpartiet, stilfullt utfört av solisten.

Knussen är pregnant, innebördsdiger. Det gäller också dirigenten Knussen, som själv ledde torsdagens alla verk, precist tecknade. Visst orkestersudd fanns till en början i inledande ”Flourish with fireworks”, men därefter var det oftast full klarhet. Just det verket pekar ut ett särdrag hos Knussen: han gör allt kortare än de flesta. Fyra minuter som öppnar konserten istället för det dubbla, en kvart för en symfoni, likaså för en solokonsert. Tre snapshots ur operan ”Higglety, pigglety pop!” och leken med 1500-talsmusik i ”Music for a puppet court” gav ytterligare inblickar i Knussen värld. Fantasifull, men lite prydlig.

Annons

Oliver Knussen dirigerar Tonsättarfestivalens invigningskonsert.

Foto: Jan-Olav Wedin Bild 1 av 2

Clio Gould, solist på violin.

Foto: Jan-Olav Wedin Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X