Annons

Maxim Grigoriev:Knausgårds prosa är inte stor litteratur

Karl Ove Knausgård.
Karl Ove Knausgård. Foto: Heiko Junge / TT

Toril Moi har nyligen argumenterat varför Karl Ove Knausgårds verk ”Min kamp” måste betraktas som början på en ny litteraturhistorisk epok. Men leder inte ett sådant synsätt till ett underkännande av litteraturens verkliga särart?

Under strecket
Publicerad

”Subjektet hör inte till världen, utan det är en gräns för världen”, hävdade Ludvig Wittgenstein något oväntat i ”Tractatus logico-philosophicus” (1921). Wittgensteins upptagenhet vid gränser och avgränsningar var ett uttryck för den språkfilosofi som uppstod i förra sekelskiftets Wien och lade grunden för det moderna kritiska tänkandet. Att i en förljugen tid klart och tydligt avgränsa vad som är meningsfullt och vad som är meningslöst, att genomskåda språkbrukets maktstruktur, blev det sekulära tänkandets idée fixe: en längtan efter klarhet i en dunkel epok. Wittgenstein förenade de wienska idéerna om språkbruket med Kierkegaards och Tolstojs etik och den logik som företräddes av Bertrand Russell och hans skola. 

Projektet gick ut på att definiera vad som är filosofins och vad som är skönlitteraturens område. Härvidlag fick litteraturen en mycket stor roll, så stor att Alain Badiou har kallat Wittgenstein för en antifilosof. Allt som är viktigt i en människas liv kan, för Wittgenstein, inte förklaras vetenskapligt; det kan bara gestaltas, framställas skönlitterärt. Den fiktiva världen pekar mot verkligheten med hela sitt vara, den säger något om det verkliga livet i och genom sig själv. Litteraturen som en sanningsförmedlande form av språkbruk är central för kunskapen om människan, men denna kunskap kan bara uttryckas just skönlitterärt, i form av den gestaltade världen som helhet. Om allt annat kan den bara tiga. Den som letar efter budskap i ett litterärt verk begår därför ett kategorimisstag.

Annons
Annons
Annons