Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

En tid för allt Knausgårds änglar har fullt upp

BIBLISKA MYSTERIER Dolda budskap i konsten och dramatiska omkastningar av historien. Visst påminner det om det recept som gjort Dan Brown känd och rik, men Karl Ove Knausgård skapar stimulerande litteratur med flykt. Bäst är han i de essäistiska partierna, skriver Stefan Spjut.

En tid för allt

Författare
Genre
Övrig
Förlag
Norstedts

Övers: Rebecca Alsberg |

Att peka på de paralleller som löper mellan Karl Ove Knausgårds roman En tid för allt och Dan Browns ”Da Vinci-koden” är inte rättvist mot Knausgård, som skapar litteratur, medan Brown producerar billighetsromaner - inte billighetsböcker, utan romaner till brädden fyllda med billigheter: befängda skattjakter, klipphängare, feltolkningar, kontrafaktiskt dravel.

Men parallellerna finns där. Främst har det med uppsåtet att göra, att rikta in sig på de ömmande kaverner som sekularisering och historielöshet rivit upp i västvärldens själamassa i begynnelsen av det tjugoförsta århundradet, och med olika mer eller mindre rimliga bibeltolkningar fylla hålrummet med ett svindlande ”tänk om...”.

Knausgård utgår också han från konstens dolda budskap, bland annat från en fresk av Giotto, i vilken berättaren tycker sig utläsa någonting minst sagt omvälvande - vad ska inte avslöjas - men jag kan säga så mycket att det rör änglarnas jordiska göromål och ska vi kalla det anställningstrygghet.

Annons
X

Änglar således. Knausgård tar hjälp av en uppdiktad vetenskapsman vid namn Antinous Bellori, som författat ”Om änglarnas natur” i slutet av 1500-talet - ett barockverk i alla avseenden, gränsöverskridande och kroppsfixerat. Författaren kommenterar Belloris skrift och söker tillsammans med honom svaren på änglarnas historia och, framför allt, deras vidare öden. Det är i dessa essäistiska partier, då Knausgård rör sig fritt mellan exegetiken och konsten och sitt eget medvetande, han är som bäst.

Inte alltid är analyserna hållbara, besvärande finner jag det exempelvis hur författaren tycks likställa äldre tiders målerikonst med äldre tiders verklighetsuppfattning, eller ännu värre, med verkligheten i äldre tider. Det begriper väl varenda människa att stora konstnärer är hänryckta själar, obotligt svaga för fantasins ingivelser, för att inte säga värnlösa mot den. Att betrakta en fresk från 1400-talet är naturligtvis inte samma sak som att betrakta ett dokumentärt fotografi från den tiden: vad vi ser på väggen där är trängtan och föreställning.

Trots alla invändningar, eller måhända på grund av dem, är det en stimulerande och susande flykt. Spåren leder hela vägen fram till nutiden, och de vitvingade svärmar som cirkulerar över de norska kustvattnen.

Efter att i ungdomen ha stött på ett par änglar, som faktiskt stod och åt fisk i en flod, ägnade Bellori sitt liv åt änglaskåderi. Först vill han prata med de bevingade varelserna, fråga dem varför de vistas bland människorna, och varför de ser så eländiga och beklämda ut, men sedan nöjer han sig med att bara se dem.

Att se verkar också vara det som i huvudsak driver Knausgård. Han tar sig an berättelserna om syndafallet och syndafloden som historiska skildringar, och av dem gör han psykologiserande parafraser som är alldeles för långa.

Gud promenerar i Eden som jag promenerar här på min tomt och sparkar i höstlöven. Bröderna Kain och Abel och därefter gubben Noak placeras i något slags tidlöst nordiskt bondesamhälle, där de bär hatt och värmer sina hus med kaminer.

Sedan kommer syndafloden och när den sjunkit undan uppstår den miljö som vi brukar känna igen som biblisk: rödbruna berg i öknen, höftkläden och sandaler och så vidare. Änglarna har åtskilliga fingrar med i spelet, fler än den himmelske chefen anbefallt, och som Knausgård ser det var det inte enbart människans förfall som framkallade störtsjöarna.

Den bärande och i sitt sammanhang revolutionerande tanken i ”En tid för allt” är en omkastning av förhållandet att människan är föränderlig och Gud oföränderlig - skaparanden som skymtar förbi är ofullständig, en lekfull och lynnig gud, en pojke som river i en myrstack. Detta innebär att varken keruberna eller ärkeänglarna undkommer evolutionens modellering, och vem vet vad man kan hitta under fiskmåsens vinge - kanske en förtvinad arm?

Av detta följer att människostammen är ondskefull och klåfingrig i evighet. Jag begriper inte hur Knausgård får ihop det där, då det inte går att komma ifrån att människan bevisligen genomgått vissa förändringar, till exempel av åldersmässig natur: den nuvarande gränsen är ju satt till 120 år, men i Gamla Testamentets dagar var det ju inte ovanligt att patriarkskäggen växte i många hundra år.

Nå, nu tolkar jag det bibliska på samma bokstavliga sätt som Knausgård, och då blir det förstås underligt. Som jag väljer att se det är i synnerhet Gamla Testamentet sammansatt av monumentala metaforer, nerkallade från skyarna av en eller flera storskäggiga diktarpräster, och det krävs fördragsamhet och slutna ögon för att bli klok på det bildspråket. Om man rotar runt i den Heliga skrift som Knausgård hittar man orimligheter och inkonsekvenser med vilka åtskilliga volymer kan fyllas.

 

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X