Annons
X
Annons
X

Knausgård vänder blicken mot världen

(uppdaterad)

I Karl Ove Knausgårds essäer framträder författaren till ”Min kamp” ur sina mest olikartade sidor. I stället för att rikta blicken inåt rör han sig i essäsamlingen ”Själens Amerika” mot omvärlden och spänner över allt från bibeltolkning till en misslyckad bestigning av ett fjäll.

[object Object]
Karl Ove Knausgård. Foto: MURDO MACLEOD/AOP

Han skulle njuta av tanken på att inte längre vara författare. Uppriktigheten mynnade ut i att han till sist också måste hänga av sig författarrollen. Helt sanna var slutorden inte. I andra delen av den autofiktiva romansviten ”Min kamp” förklarade Karl Ove Knausgård att det i litteraturen endast var dagboken och essän som numera intresserade honom, det som inte handlade om berättelser, ”utan enbart bestod av en röst, den egna personlighetens röst, ett liv, ett ansikte, en blick man kunde möta”.

Det är som essäist vi i dag möter Knausgård. Essäsamlingen ”Själens Amerika” gavs ut förra hösten i Norge och kommer i dagarna i svensk översättning av Rebecca Alsberg (Norstedts). Den drivs av samma öppenhjärtiga ton och vaga struktur som romansviten. En inledning brukar se ut så här: Det är kallt, han är nedstämd, han tänker på första gången han såg norrsken, eller så sitter han på en balkong i Beirut med en bok av Søren Kierkegaard som han ska skriva om. Han tänker högt och slår vakt om slumpen.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    För första gången i författarskapet är det inte väsentligen hans eget jag som står i centrum. Varför ser vi gestalter i molnen, frågar han sig, vad gör det där ansiktet, den där haren eller det där badkaret i himlen? Knausgård utnyttjar triviala uppslag som av en slump snubblar in i anspråksfulla idéer. En anekdot om att se världen ur ett flygplan som barn, renässansens första försök att föra in naturligt ljus i måleriet, August Strindbergs gestaltningar av himlen via en installerad kamera på marken; han brer ut ämnet samtidigt som de brokiga exemplen för oss närmare det som de avser öppna upp, det att världen existerar som bilder i oss, och molnen uppenbarar för oss det faktum att även bilderna befinner sig i en konstant upplösning. Världen träder fram i den stund den avlägsnar sig.

    Annons
    X

    Samlingen är mångformig men underligt nog också monoton. Vi rör oss från bibeltolkning och författarens musiksmak, till gränsöverskridande litteratur och en misslyckad bestigning av ett fjäll. Gång på gång omfattas de många utvikningarna av ett humanistiskt klargörande. En strävan efter det absoluta finns i allt han skrivit, förklarar Knausgård nästan urskuldande. Det gör att allt lutar åt ett enda håll, uppburet av ett ”vi” som han något vårdslöst tar i anspråk. Den besjälade sinnesstämningen är den tyngdkraft mot vilken allt dras. Å ena sidan anlägger han ett naivt sätt att se på allt som kommer i essäns omfång, å andra sidan strävar han efter en universell måttstock som ofta avrundas med en försonande ton (”det är ju det som är konsten”, ”den myriad av bilder som utgör himlen över våra jag”, ”som också våra drömmar är vävda av”, ”där ingenting finns, men allt blir”).

    Den tankspridda essän, det är vad Knausgård ofta villar bort sig i. Samtidigt är det hans största tillgång. Om ämnena ibland rör vid allvarligare frågor eller sådant som framstående norska kulturpersonligheter kan förväntas uttala sig om – attentatet i Oslo den 22 juli 2011 eller Knut Hamsun – så är de oväntade perspektiven det som fascinerar i essäerna. När det självbiografiska möblemanget inte förefaller vara tillfälliga exempel, som när han talar om arbetet med de tidigare romanerna, när det finns ett jag som överlappar med naturbeskrivningar och historiska exposéer, då rör sig Knausgård inte bara bortom självtematiseringen som dagens post-internet-tidsålder präglas av, han kommer närmare sin egen blick.

    Vad menar han då med ”en blick”?

    Han är alltid inlevelsefull, vare sig han skriver om konstnären Cindy Sherman eller de oredigerade bilderna ur nyhetskanalen Euronews, och däri ligger något av den etiska tanke som genomsyrar sista delen av ”Min kamp”. Genom blicken uppstår all innebörd, genom den tilldelas världen mening. Att möta den andre i sig själv kräver en form av inlevelse eller självinsikt, för ”att låta det yttres perspektiv få gälla i det inre”.

    När det kommer till konkreta analyser i ”Själens Amerika” erbjuder han dock inte estetiska tolkningar, snarare reflektioner kring mötet med dem och deras samtid, där den etiska dimensionen i regel nöjer sig med att bryta igenom det första lagret av tolkningsmöjligheter.

    Essän om Francesca Woodmans fotografier är illustrativ. Inledningsvis reagerar han med avsky och kommer därefter till insikt om sina fördomar och den utsatthet som vidhäftar bilderna. Woodmans verk har tillkommit i den isolation som konsten erbjuder, förklarar han, ett oberoende av den andres blick. Betraktarna möter inte bara ensamheten som åvilar de förfallna interiörerna och förvridna kropparna, utan är föremål för den utsatthet som konsten i sig består av. Vi manas till att besvara konstnärens blick.

    Vissa avsnitt känns igen från romanerna. Upprepningarna skär sig med tesen i ”Dit berättelsen inte når” om att skrivandet måste uppfinnas vid varje unikt tillfälle, att det inte utövar någonting, snarare handlar skrivandet om att fela. Ibland är det också en förvrängd atlas som han breder ut i essän. Om många av texterna i ”Själens Amerika” är nyskrivna eller producerades ursprungligen för ”Min kamp” så fullföljer de en bana som stakades ut redan i debutromanen ”Ute av verden” (1998, utkommer på svenska 2015). Där motsvarades handlingens kärlekshistoria av underliga essäistiska partier, vilka sakta gav form åt en parallellvärld där Montaigne visade sig vara en berömd statsman, Röntgen uppfann maskingeväret och Dante skrev ett traktat i vilken han hävdade nödvändigheten av en universell monarki.

    En likartad alternativhistoria erbjöds av de bibliska berättelserna i den andra romanen ”En tid för allt”(2004), bifogade till en fiktiv essä om änglarnas historia. Kanhända utnyttjades formen i rikare gestaltning av W G Sebald, men Knausgård går sällan vägen via det akademiska, i stället fylls hans kartverk av en emotionellt bespeglad geografi. Går vi vilse håvar författarens blick in oss.

    ”Själens Amerika” går aldrig så långt som till det fiktiva lexikonet i ”Ute av verden”. I det avseendet är Knausgård en mer intressant essäist i skönlitteraturen, även om den 400 sidor långa essän ”Namnet och siffran”, i sista delen av ”Min kamp”, begagnar samma konventionella ramar som när han skriver om Hamsun. Då är han nära källmaterialet, lyssnar till vad som sägs eller inte sägs, förlitar sig mycket på referat och håller tillbaka den självständiga stil med vilken han vanligtvis etablerar en idiosynkratisk djupverkan mellan vitt skilda ämnen och tidsskikt. Det är anmärkningsvärt att denna blandning gör Knausgård läsvärd, inte nödvändigtvis vad han säger.

    I en text publicerad i New York Times tidigare i år, ”I am someone, look at me”, skrev Knausgård om behovet av att göra sig av med ens jag. Vår uppmärksamhetskultur har underkuvat det sista av Jantelagens självuppoffring, förklarade han, och uppvuxen i 70- talets Skandinavien finns tanken inrotad i honom. ”Att läsa och skriva är att förlora sig själv”, som han förklarar i ”Själens Amerika”. Det skrivande jaget lokaliserar sig i det oöverskådliga som utgörs av språket, det både finner och förlorar sig i det, ”som när snön försvinner i snön”. Så utläggs poetiken i sista delen av ”Min kamp”. Stil har att göra med en förväntningshorisont, menar han. Textens jag definierar sig i förhållande till den andre, och denne uppgår till ett ansikte eller en blick, i vars etiska förbindelse det finns en klar gammaltestamentlig influens. Efter att Kain haft ihjäl sin bror är det i ansiktet som Gud placerar ansvarskänslan. I det finns en förpliktelse: lyft ansiktet. Förpliktiga dig.

    Utan kritik har han inte varit, lärarsonen från Arendal. I pamfletten ”Knausgård-koden. Et ideologikritisk essay” (2010) hävdar Eivind Tjønneland att det är förhållandet till den despotiske fadern som ligger till grund för Knausgårds ”kulturmasochism”. Den undertryckta position som beskrivs genom hela ”Min kamp”, en metod som framhäver någonting öppet, fritt eller tillåtande, återfinns också i förhållandet till den andre. Enligt Tjønneland tjusar projektet med ett religiöst hopp, vad han kallar ”följetongens metafysik”. I det temanummer som den norska tidskriften Vinduet ägnade åt Knausgård (1/2012) beskrev Preben Jordal det sätt som många av de centrala begreppen hos honom, sådant som ”det sociala”, tenderar att sluta i förvirring. Gränserna mellan jaget, den andre och det sociala ter sig godtyckliga. Finns det någon frälsning gäller den bara författaren själv. Men i belysning av det självbiografiska, framhåller Kari Løvaas i boken ”Och de såg att de var nakna: om skam och beskydd” (2013), gör Knausgård skammen till en mottaglighet inför den andres blick.

    Samma gäller stilen. Skam blir en uppmärksamhetsform som i ”På universums botten”, den mest formfria essän i ”Själens Amerika”, riktar sig till det som finns mellan kunskapen, olika stilar och epoker, där strukturen av en dagbok låter trotsa allt som har med vetenskaplig stringens att göra. Han misstänker att han tagit fel i en tidigare essä om Dante. I stället för att gå till biblioteket ringer han sin vän Geir och ber denne läsa upp stycket i ”Den gudomliga komedin”. Uppläsningen av den svenska översättningen är ryckig och i bakgrunden skriker Geirs ettåriga son, men Knausgård förstår att han haft fel, han hör det och genom alla lager av störningar och missuppfattningar framträder den oförlikneliga Dante. Det är en blick som med tiden samlar ihop oredan.

    Annons
    Annons
    X

    Karl Ove Knausgård.

    Foto: MURDO MACLEOD/AOP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X