Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Min kamp 6 Knausgård får sista ordet

FINAL. Karl Ove Knausgård sätter punkt för sin romansvit med ”Min kamp 6” som precis utkommit på norska. Arne Melberg har läst en massiv avslutning med träffsäker tvåspråkighet av en författare vars kamp är vår.

(uppdaterad)
Karl Ove Knausgård.
Karl Ove Knausgård. Foto: TORE MEEK/SCANPIX NORGE

Min kamp 6

Författare
Genre
Prosa
Förlag
Forlaget Oktober

1116 s.

När Karl Ove Knausgård satte igång att skriva om sig själv tänkte han sig först en enda stor bok, snart istället ett slags följetong med en del i månaden, slutligen sex delar som skulle komma ut under ett år. Så sent som i februari 2010, när de tre första delarna kommit ut och jag kunde summera dessa i en understreckare (22/2), kunde man vänta sig ytterligare tre delar under våren, tillsammans 2500 sidor. Nu, snart två år senare, har sexan äntligen kommit och samtliga delar landat på 3600 sidor: sexan summerar och avslutar projektet på drygt 1100 sidor.

Det storslagna projektet gör att man får Marcel Proust i tankarna: när skrivandet lossnade för Proust, för ganska precis hundra år sedan, var det för att han bestämde sig för att skriva om sin väg till romanen och skriva i en blandning av minnen, gestaltning och essäistiska reflexioner, inte som en roman utan som en recherche (som den franska termen lyder).

Också Knausgård blandar minnen och reflexion och han bryter romankontraktet genom att använda sig själv och sina närmaste, vänner och fiender, utan fiktiva förvandlingar. Allt skall fram, precis som det var. Att han ”bryter romankontraktet” är inte mitt påhitt: Knausgård skriver det själv när han i sjätte delen också recenserar sig själv. Men sexan är också den del där Knausgård tydligast skiljer sig från Proust. Den handlar nämligen till stor del om hösten 2009, när de första delarna av ”Min kamp” kom ut och fick kolossal uppmärksamhet i Norge.

Annons
X

Knausgård har inte mycket att säga om alla lovord men desto mer om den negativa uppmärksamheten, framför allt den som lät namngivna personer komma till tals med andra versioner av den beskrivna verkligheten och Knausgård passar nu på att säga sista ordet om sin egen berättelse.

Proust visste från början hur hans berättelse skulle sluta: hans huvudperson skulle äntligen upptäcka sin kallelse och bli författare. Knausgård slutar istället med att slå fast att han ”inte längre är författare”. Detta oväntade utropstecken (som framkallat krigsrubriker i norska tidningar) kan uppfattas på många olika sätt, enklast som att Knausgård nu har sagt det han har att säga och kan ägna sig åt annat. Eller som att priset varit så stort att han inte längre vill offra ”allt” för sitt skrivande. (Sexan handlar mycket om just priset för den nära familjen). Eller, mer sofistikerat, som att han i fortsättningen inte kommer att skriva som ”författare”. Ungefär som när Stig Larsson (en av Knausgårds förebilder) deklarerade att han inte längre skrev ”litteratur”. Eller Gunnar Ekelöf, som inte längre sysslade med ”poesi” när han skrev ”Strountes”.

Finalen är oväntad också för att Knausgård med ”Min kamp” redan har brutit romankontraktet, avstått från fiktionen, och i den meningen inte skrivit ”litteratur” och inte varit ”författare”. Jag hade nästan väntat mig att Knausgård istället skulle deklarera att han nu, när han äntligen blivit färdig med sin kamp, kunde bli författare. I första delen av sexan får han också en rad utmärkta romanidéer, som man gärna skulle läsa fortsättningen på. Denna del avbryts efter närmare 400 sidor och Knausgård övergår till en 400-sidig ”essä” om ”Namnet och talet”, som visar sig handla om Paul Celans dikt ”Engführung”, om Hitlers ”Min kamp”, om Holocaust. Därefter 300 sidors avslutning, där Knausgård blandar den mödosamma tillkomsten, familjeproblem, husförsäljning, husköp, det överväldigande mottagandet av de första delarna, uppgörelsen med fienderna – slutligen avskedet till boken och författarskapet. Om den första delen är nästan magisk är den essäistiska andra delen måttligt intressant: man undrar vad Hitlers kamp har med Knausgårds kamp att göra, hans prosa tappar fart när reflexionerna inte längre förankras i vardagen utan tillmäts egenvärde. I avslutningsdelen saknar jag i gengäld den reflekterande distansen.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Som bäst finner jag att Knausgård är när han blandar sina detaljerade och visuellt starka minnesbilder med reflexioner om Gud och Döden och nästan vad som helst, reflexioner som får sin styrka av att vara så tätt förbundna med de vardagstriviala minnesbilderna. Så skriver han i första delen av sexan, så skriver han också i de två första banden, där han också vandrar i tiden, mellan nuet i Malmö och Stockholm och det förflutna i Norge. Band tre och fyra tycker jag är svagare: de går enkelt och kronologiskt fram i uppväxten (trean) och ett år i Nordnorge (fyran) – nu i sexan dömer han själv ut fyran som ”falsk”, vilket kanske hänger samman med att han där avstår från den namngivna verkligheten och istället skriver ett slags nyckelroman. I femman går Karl Ove på författarskola i Bergen, gifter sig men slutar med att lämna både äktenskap och Norge. Därmed är vi tillbaka där vi började: i Sverige och Malmö. Det är också där som Karl Ove kan börja se tillbaka och reflektera; då stiger genast temperaturen i hans prosa.

    ”Min kamp” är en utomordentligt generös text, där författaren vill säga allt. Som läsare blir man rikligen belönad, förutsatt att man utrustar sig med det tålamod som krävs för långa transportsträckor och många omtagningar. I fyran får man läsa om alltför många misslyckade samlag, i femman dricker han sig medvetslös på likartat vis alltför ofta. Pappans död dominerar band ett, körs i repris i band fem och återigen flera gånger i sexan. Den första versionen är fruktansvärt bra men den måste tydligen tas om.

    I band två prövas man som svensk läsare av norrmannens beska generaliseringar om Sverige och svenskarna. I band sex belönas vi i gengäld med en träffsäker tvåspråkighet och man inser att det är Malmö – den mest heterogena, vitala och flerspråkiga staden i Skandinavien – som är den oundgängliga arenan för denna kamp. Knausgård har ju nästan adopterats: han bor i Sverige, han har gjort Sommar-program och suttit i Babel-soffan. Ingen svensk författare av idag har kommit i närheten av hans väldiga projekt (det skulle i så fall vara Norén med ”En dramatikers dagbok”). Inget tvivel om saken: vi behöver honom, hans kamp är vår.

    Arne Melberg

    Annons
    Annons
    X

    Karl Ove Knausgård.

    Foto: TORE MEEK/SCANPIX NORGE Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X