The glass castleKlunsiga klichéer i märkligt välfriserat drama

Foto: Jake Giles Netter/Nordisk Film

Varför tackade Oscarsvinnaren Brie Larson ja till den underskrivna rollen i ”The glass castle”? SvD:s Jan Söderqvist ser ett alltför tillrättalagt drama som sjunger det otämjdas lov.

Under strecket
Publicerad
Jake Giles Netter/Nordisk Film
Foto: Jake Giles Netter/Nordisk Film
Jake Giles Netter/Nordisk Film
Foto: Jake Giles Netter/Nordisk Film
Jake Giles Netter/Nordisk Film
Foto: Jake Giles Netter/Nordisk Film
Jake Giles Netter/Nordisk Film
Foto: Jake Giles Netter/Nordisk Film
Annons

Det börjar lovande. Jeanette (Brie Larson) sitter på snofsig restaurang på Manhattan och underhåller sin framgångsrika fästmans förmögna kunder. Och den mat hon inte orkar äta upp ber hon att få med sig i en låda, vilket ger upphov till höjda ögonbryn, något som inte bekommer henne. I taxin hem får hon syn på två uteliggare som rotar bland soporna, och den mannen och den kvinnan är, visar det sig snart, hennes föräldrar. Aha, tänker man nu – åtminstone gör jag det – det handlar om klass, ett perspektiv som åter har hamnat på tapeten i USA under senare tid, inte minst med anledning av presidentvalet förra året. USA har upptäckt eller möjligen återupptäckt klasskillnader.

Men detta med klass är i allt väsentligt en avledande manöver. Egentligen vill filmen prata om andra saker: uppväxt, familjeliv och föräldraskap. Att familjen ifråga är fattig tycks bero på en märklig kombination av ideologiskt betingade livsval – mamma Rose Mary (Naomi Watts) vill gärna måla tavlor oavsett om någon köper dem eller inte (mest inte, som det verkar), pappa Rex (Woody Harrelson) föredrar att drömma om att bygga ett glaspalats åt sig och de sina framför att gå till jobbet – och gammal vanlig alkoholism. Och att familjen är fattig plågar barnen mindre än pappans drickande och gormande. Och ändå …

Annons
Annons
Annons