Annons

Martin Lagerholm:Klokare galenskap får man leta efter

Robert Walser (1878–1956).
Robert Walser (1878–1956). Foto: Carl Seelig

Han brukar framhållas som en av den tyskspråkiga litteraturens största alienerade enslingar, i paritet med generationskamraten Kafka – som också var en hängiven beundrare. Få förmår blanda mjukt allvar och tankfull ­nonsens-humor som Robert Walser.

Publicerad

En man går in i en bokhandel och ber expediten upplysa om ”det mest gedigna, allvarliga och således naturligtvis också mest lästa, snabbast erkända och bäst sålda verket, så att jag omedelbart lär mig högakta det”. I en oavbruten svada fortsätter han att motivera sin anhållan och beskriva sin längtan efter ”att få fästa blicken på den omtyckte författaren från den bildade världen och hans allmänt beundrade mästerverk, som fått ta emot rungande applåder”. Den förbindlige och tålmodigt lyssnande bokhandlaren går genast iväg och hämtar ett exemplar av efterfrågade bok, varpå besökaren, som ett kallsinnigt tack för vänligheten, låter boken ligga kvar på disken och helt sonika lämnar butiken och den nu förståeligt nog uppretade expediten.

Den smått absurda scenen är bara den första av många tillfälliga anhalter i schweizaren Robert Walsers kortroman ”Promenaden” (1920), som tillsammans med mikroskriftsamlingen ”Betydande människor kallar mig ett barn” och Carl Seeligs ”Vandringar med Robert Walser” utgör en fin litterär triptyk som nu utgivits på Bokförlaget Faethon. Det handlar om välkomna uppföljare till den dubbelutgivning med senare prosa och mikroskrifter i urval som förlaget Symposion publicerade för 18 år sedan, då som nu översatta och kommenterade av Peter Handberg. 

Robert Walser fotograferad av Carl Seelig.

Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons
Annons