Annons
X
Annons
X

Klimatmötet på väg mot fiasko

KÖPENHAMN Just nu finns inga tecken på att ett kraftfullt, globalt klimatavtal kommer att nås i Köpenhamn i december. Sverige måste, som EU-ordförande, bryta dödläget. Mötet kanske bara resulterar i ett nytt rambeslut, men det är bättre än att förhandlingarna strandar helt, skriver Martin Ådahl och Mattias Johansson från tankesmedjan Fores.

Inför Klimatmötet

SvD skildrar de stora miljöfrågorna inför klimatkonferensen i Köpenhamn 7-18 december.

United Nations Climate Change Conference - Copenhagen

http://en.cop15.dk/

Susanna Baltscheffskys blogg om Klimat & Miljö

blogg.svd.se

et är dags att säga som det är. FN:s klimatmöte i Köpenhamn är på väg mot en katastrof. De senaste överläggningarna vid G20-gruppens möte i Pittsburgh och chefsförhandlarnas förmöte i Bangkok, har inte lett till några genombrott.

Det gäller inte längre hur mycket parterna ska lova i Köpenhamn, det gäller hur lite de kommer att enas om. Den FN-ledda förhandlingsprocessen har kört fast i diskussioner om prislappar och procentsatser.

Annons
X

Agendan utgår alltjämt från Kyotoproto- kollets resonemang om att indus triländerna gjort för lite och att utvecklingsländerna måste kompenseras med pengar för anpassning. Kina, Indien och Brasilien gör sitt bästa för att framstå som mycket fattigare stater än vad de egentligen blivit sedan Kyoto. Länderna har effektivt blockerat de försök som gjorts för att luckra upp FN-samtalen inom ramen för G20 eller Major Economies Forum.

Samtidigt står flera av de viktigaste parterna och stampar i sitt inhemska klimatarbete.

Det finns ingen lagstiftning om utsläppsnivåer på plats i Kina eller USA, varför inget av länderna kommer att förbinda sig till några mål i Köpenhamn.

Den nya japanska regeringen vill göra utsläppsminskningar på 25 procent, men har långt kvar till en förankrad handlingsplan. Indiens regering gör i sin tur ingenting så länge Kina och USA inte rör på sig.

Endast EU har antagit lagar med koppling till en ny klimatöverenskommelse och förberett institutioner för att leva upp till den.

Just nu tyder inget på att världen i Köpenhamn får se ett protokoll, den hårdare formen av inter- nationella avtal. Att det blev så i Kyoto berodde på att utsläppsmålen var låga och avgränsade. Nu när det krävs hårdare tag drar sig världens ledare för att binda sig. I detta läge kan Sverige inte bara nöja sig med att samordna EU-kretsen. EU måste ta initiativ för att bryta dödläget. Ett nytt rambeslut i Köpenhamn är bättre än att klimatsamtalen strandar helt, som blivit fallet med WTO-rundan.

Uppdateras rambeslutet får regeringar, ländergrupperingar och privat sektor en ny plattform i klimatarbetet.

Fokus kan då flyttas från storleksnivåer till vilka metoder som ska användas för att pressa ned de globala utsläppen.

Därutöver krävs att man sätter igång någon form av konkret process.

Det centrala verktyget är att skapa en global marknad som sätter rätt pris på koldioxid. För det krävs fyra saker:

1. Att USA:s och Europas modeller för utsläppshandel länkas ihop. Den variant som antagits i USA:s representanthus tar avgiften vid källan för utsläppen, medan EU:s handel ETS utgår från när utsläppet sker. Dessutom kommer USA och EU till en början ha marknader som omfattar olika sektorer. Två så i grunden olika system blir för svåra att överblicka för globala näringslivsaktörer. En effektiv mekanism måste skapas som drar dessa marknader samman.

2.Att gratisutdelningen av utsläppsrätter minimeras. Tanken med gratisutdelningen är att underlätta övergången, men den gör den istället dyrare eftersom företagens incitament att utveckla ny teknik minskar.

3.Att systemet för att köpa ut-släppsminskningar utanför de stora marknaderna, CDM, effektiviseras och får fattiga länder – som då kan dra mer nytta av systemet – att sätta tak för sina utsläpp.

4.Att alla accepterar att en oberoende instans inrättas som följer upp utsläppsfördelningen och kontrollerar att ingen med- vetet eller ofrivilligt fuskar. Institutioner med ett globalt ansvar har varit centrala för världshandeln. I bästa fall kan Köpenhamn leda fram till ett miljöns IMF.

Som EU-ordförande måste Sverige driva på diskussionen om hur världen effektivt ska binda ihop sina utsläppsmarknader. Reinfeldts och Carlgrens fokus på Köpenhamnsmötet är för- ståeligt, men så länge ingen på allvar börjar prata om det viktiga efterarbetet förloras ännu mer tid i kampen mot klimat- förändringarna.

Dessutom måste FN:s miljö- förhandlingsmekanism reformeras. Klimatfrågans fundamentalt förändrade roll på den världs- politiska kartan gör att nya beslutsformer krävs. G20-gruppen, som samlar 90 procent av världsekonomin och minst lika mycket av världens utsläpp, kan bli det forum som hanterar de politiska dimensionerna av klimatarbetet. FN kan fortfarande ansvara för de tekniska förhandlingarna för alla medlemsländer, men för att arbetet ska gå snabbare framåt krävs politiska mandat från G20:s klimatresolutioner.

Lyckas parterna ta ett förnyat rambeslut kan förhandlingarna i Köpenhamn trots allt få ett hyfsat resultat och ge det globala klimatarbetet en omstart. Enas de också om riktlinjer för en global marknad för koldioxid och löften till utvecklingsländerna om stöd för energiomställningar och metoder för att stoppa skogsskövlingen, kan mötet rent av bli en framgång. Men dit är det lång väg nu.

MARTIN ÅDAHL

vd tankesmedjan FORES

MATTIAS JOHANSSON

vice vd FORES

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X