Peter Alestig:Klimatkollen: Därför slutar The Guardian skriva om ”klimatförändringar”

Peter Alestig

Här är en av veckans mest uppseendeväckande klimatnyheter: The Guardian ska sluta skriva om ”klimatförändringar”. Orsaken: begreppet får läget att låta alltför odramatiskt. Det sker visserligen en ”förändring” av klimatet – men är det verkligen rätt ord för att beskriva risken för utrotning av miljontals arter? Eller att slå ut vatten- och livsmedelsförsörjning för miljontals människor?

Det är inte bara The Guardian som svarar nej på frågan. FN:s generalsekreterare António Guterres pratar även han om en klimatkris. Storbritanniens parlament har deklarerat ”klimatnödläge”, precis som Irlands parlament. Just klimatnödläge, klimatkris eller klimatsammanbrott är de ord som nu The Guardian väljer att använda sig av i stället.

Men The Guardians beslut är också ett tecken på att klimatjournalistiken börjar inse sitt eget misslyckande. För misslyckats, det har den. Och det är delvis forskningens fel. Ta till exempel det här stycket ur IPCC:s 1,5-gradersrapport:

”I modellerade utvecklingsvägar för 1,5°C med inget eller begränsat överskridande av uppvärmningsnivån minskar de antropogena globala nettoutsläppen av koldioxid med cirka 45 procent från 2010 års nivå fram till 2030 (kvartilavstånd 40-60 procent)”

Hallå, är du kvar?

I så fall: hur engagerad känner du dig i klimatfrågan?

Krångligt vetenskapligt språk är förödande för vårt klimatengagemang. Men klimatjournalistikens misslyckande är större än så. Det största problemet: vi lyckas alltför sällan ta oss förbi människor psykologiska försvar.

I veckans klimatkrönika skriver jag om den norska psykologen Per Espen Stoknes teorier kring vårt psykologiska försvar mot klimathotet – bland annat pekar han på distans och identitet som effektiva försvarsmekanismer.

Lyckligtvis finns det dock vägar förbi försvaren, enligt Stoknes. En nyckel: Vi måste få klimatförändringarna att kännas in på huden. Det handlar ju trots allt om luften omkring oss. Den som åker in och ut genom dina näsborrar, just nu, när du andas. Vi ska inte förringa hotet – men vi måste också lyfta fram nya hjältar, nya identiteter, vägar framåt. Berätta om de steg vi måste och kan ta, i våra städer, länder, företag, dina grannar, du själv, dina barn. Med öppna ögon och ett jävlar anamma.

Där, tror jag, finns klimatjournalistikens framtid.

Detta är en förkortad version av veckans klimatkrönika. Läs hela här.

Under strecket
Publicerad
Annons
Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons