Annons
X
Annons
X

Klimatångest nytt fenomen i psykiatrin

Klimathotet rymmer mycket ångest och det finns personer som mår så dåligt att de behöver professionell hjälp att ­hantera sina känslor. Men oro – och skuld – inför klimatförändringarna behöver inte enbart vara av ondo.

(uppdaterad)
Oroar du dig för klimatet? Frågan ställdes till människor på Stockholms central. Klicka framåt för att läsa deras svar.
Oroar du dig för klimatet? Frågan ställdes till människor på Stockholms central. Klicka framåt för att läsa deras svar. Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN

För två år sedan togs en ångestfylld 17-årig pojke in på psykiatriska avdelningen på Royal Children’s Hospital i Melbourne. Han hade varit deprimerad i ­något halvår och nu vägrade han att dricka vatten.

Enligt läkarna var pojkens ångest starkt kopplad till klimathotet. Han oroade sig för att den globala uppvärmningen skulle leda till vattenbrist och att miljontals människor skulle törsta ihjäl. För att försöka stoppa katastrofen kontrollerade han ständigt att kranar inte droppade och försökte själv att dricka så lite som möjligt.

Läkarna beskrev pojken som lidande av ”climate change delusion” eller vanföreställningar kopplade till klimatförändringarna – ett tidigare okänt fenomen som analyserades i Australian and New Zealand Journal of Psychiatry.

Annons
X

Senare har de psykiatrer som ansvarade för 17-åringens behandling berättat att de fått fler patienter med psykoser eller ångesttillstånd kopplade till klimatförändringarna – liksom ett antal barn med mardrömmar om naturkatastrofer till följd av den globala uppvärmningen.

Att aktuella hotbilder vävs in i psykiska störningar och sjukdomstillstånd är inte helt ovanligt. Liknande exempel följde exempelvis i kölvattnet av aids­epidemin och kalla krigets kapprustning.

När det gäller dagens hot mot klimatet, är det förstås inte heller bara unga som påverkas psykiskt. Även många vuxna drabbas av klimatångest i olika former. De flesta klarar att hantera känslorna på egen hand, men vissa kan behöva professionellt stöd.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    – Det här är en fråga som rymmer mycket ångest. På en djupare nivå hotar klimatförändringarna hela vår existens och fortlevnad. Känslor kopplade till klimathotet kan därför dyka upp i terapirummet – ibland uttalat och ibland som en del av en allmän otrygghet. Även om det inte är jättevanligt, stöter jag oftare på det i dag än för tio år sedan, säger psykologen och psykoterapeuten Görel Hedtjärn.

    Att oron för klimatet dyker upp i samband med psykoser, som för den 17-åriga pojken i Australien, tillhör ovanligheterna. Betydligt vanligare är att den tar sig uttryck som katastroftankar inför framtiden, panikångest och depression – ofta i kombination med en känsla av maktlöshet.

    – Vad som händer med klimatfrågan på politisk nivå och hur det går på klimatmöten som det i Mexiko, är viktigt för människor. Ser man att andra också är oroade och försöker göra något åt problemet, stärks tilliten till yttervärlden. Är frågan däremot som bortblåst en vecka efter ett klimatmöte, kan personer med klimatångest uppleva en känsla av svek, säger Görel Hedtjärn.

    **

    Men är det verkligen klimathotet som framkallar de här reaktionerna? Är det inte bara en allmän ångest som kanaliseras genom den här frågan eftersom den är så aktuell?

    – Klimatförändringarna är ju ett faktiskt hot som vi påminns om hela tiden och som i sig kan framkalla de här reaktionerna. Det måste man ta på allvar. Men sedan kan klimatångesten också vara en del av en större svårighet som bottnar i något annat, säger Görel Hedtjärn.

    Och inte blir oron lättare att bära av att den ofta blandas med en tyngande skuld över att man som privatperson inte gör tillräckligt för att stoppa utvecklingen.

    För hur noga vi än källsorterar och pantar flaskor, känner nog många att det krävs större uppoffringar än så för att rädda klimatet.

    – Skuldkänslor är inte alltid av ondo, men ibland kan de bli oproportionerligt stora. Vi skulle alla kunna göra mer och den känslan kan nästan bli förtärande, säger Görel Hedtjärn.

    Samtidigt kan hon, som miljöengagerad privatperson, känna sig upprörd över att klimatfrågan hela tiden hamnar i knäet på oss som individer. För även om det vi gör i vår vardag har betydelse, behövs större åtgärder än så för att komma till rätta med klimatproblemet.

    – De riktiga bovarna har lyckats ganska bra med att få oss som privatpersoner att bära ansvaret för miljön på våra axlar. Man kan behöva lösgöra sig lite från det och inse att det finns större aktörer som också borde ta sitt ansvar, säger Görel Hedtjärn.

    När klimatskulden ändå blir för tung och klimatångesten för gastkramande, reagerar många med att förtränga, förminska eller förneka själva hotet. Det är en vanlig försvarsmekanism som vi människor tar till för att skydda oss själva när alltför obehagliga känslor tränger sig på.

    – Jag brukar prata om att vi har ett ”frukostförsvar”, säger Marta Cullberg Weston, som är psykolog och psykoterapeut. När vi läser om klimathotet i tidningen eller ser inslag på morgon-tv, stänger vi delvis av den känslomässiga komponenten av hotet. Annars skulle vi kanske inte orka gå till jobbet efteråt.

    Men samtidigt som vi alltså behöver det här filtret för att stå ut med riskerna i livet, finns det en fara med att helt stänga ute hotbilden. Ångestens funktion är att varna oss för faror och trycker vi undan den för mycket så utsätter vi oss också för risker – exempelvis klimatförändringar.

    Ett mer konstruktivt sätt att hantera ångesten – både för vårt psykiska välmående och för klimatet i stort – är att låta den bli en drivkraft till personligt engagemang i klimatfrågan, menar Görel Hedtjärn, som själv är aktiv inom föreningen Klimatkärringar och Vädergubbar.

    – Engagemang kan vara ett bra sätt att kanalisera sin klimatångest. Att träffa andra som också är engagerade i frågan, kan stärka tilltron till andra människor. Om man i stället isolerar sig och tror att man är den enda i världen som ser vad som håller på att hända och tycker att andra är korkade som går omkring och är lyckliga, kan det lätt utvecklas ett förakt för människor, säger hon.

    Det är också viktigt att försöka behålla något slags tillförsikt­inför framtiden. Utan framtidstro deppar vi ihop helt och tappar vår handlingskraft, påpekar Marta Cullberg Weston, som drog igång Klimatpsykologiskt nätverk för ett par år sedan.

    Men att känna hopp inför klimatproblemet är inte helt lätt. I riksdagsvalet var frågan mer eller mindre död och förväntningarna på klimatmötet i Cancún, i Mexiko, har varit låga. Samtidigt kommer hela tiden nya oroväckande larmrapporter om klimatförändringarna.

    – Det är jättelätt att ge upp hoppet. Men jag brukar ta rökning som ett hoppingivande exempel. På relativt kort tid lyckades man få stora delar av västvärlden att sluta röka. Och då handlade det om att bryta ett beroende som satt i människors hjärnor. Det är ju ganska fantastiskt, säger Marta Cullberg Weston.

    Hon påminner också om att paradigmskiften brukar gå väldigt trögt i början.

    – Tänk på det motstånd som Galileo Galilei mötte när han påstod att jorden kretsade kring solen eller läkaren som insåg att man borde tvätta händerna inför förlossningar för att undvika spridning av bakterier. Innan ett nytt tänkande har accepterats, finns det ett stort motstånd. Men när tillräckligt många individer har tagit till sig det nya sättet att tänka, verkar allt annat idiotiskt. När det gäller klimatfrågan gäller det bara att komma över den kritiska nivån. Och vem vet, kanske är vi närmare än vi tror…

    Annons
    Annons
    X

    Oroar du dig för klimatet? Frågan ställdes till människor på Stockholms central. Klicka framåt för att läsa deras svar.

    Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN Bild 1 av 10

    Helena Josefsson med maken Martin och sonen Charles-Didrik: – Jag tänker ofta på klimatet och oroar mig för barnens framtid. När man ser inslag på tv om jordens tillstånd, kan man ju bli väldigt orolig. Att tänka på att ens barn kommer att leva under sådana extrema förhållanden är ju en mardröm. Samtidigt försöker jag tänka positivt och fokusera på vad jag kan göra i mitt liv. Vi försöker att slänga så lite mat som möjligt, äta lite kött, köra lite bil och sopsortera.

    Foto: MAGNUS HJALRMARSON NEIDEMAN Bild 2 av 10

    Sofia Palmgren: – Jag känner oro för klimatet, men vet inte riktigt vad jag ska göra av den. Jag önskar att någon kunde säga till mig: ”Gör så här och så här, så kommer klimatförändringarna att stoppas.” Jag källsorterar, har ingen bil och försöker spara på el och vatten, men ibland undrar man om de där små vardagssakerna verkligen gör någon skillnad. Problemet är ju så stort.

    Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN Bild 3 av 10

    Linda Lissvik: - Även om jag inte tänker på klimatförändringarna hela tiden, finns oron ständigt där i bakgrunden. Jag är förskollärare och det är ju barnens framtid det handlar om. Samtidigt känner jag mig hoppfull. Redan i första och andra klass är barnen mycket mer medvetna om problemet än vi vuxna. De källsorterar, släcker lampor och påminner varandra om att inte låta vattnet rinna för länge. De är så otroligt duktiga och kommer att fixa klimatproblemet när de blir äldre. Vi är i trygga händer.

    Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN Bild 4 av 10

    Juah Marcus Roberts: – Eftersom jag bor i Sverige sedan tre år tillbaka, känner jag mig oroad över klimathotet. Det kanske blir så kallt att människor inte kan bo kvar här uppe längre. Vem vet, kanske kommer människor i framtiden att få fly söderut.

    Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN Bild 5 av 10

    Leif Lövström: – Som miljökonsult vet jag en hel del om klimatet och känner mig därför ganska oroad. Inte främst för egen del eftersom de allvarliga konsekvenserna troligtvis inte kommer att märkas under min livstid. Jag har inte heller några egna barn att oroa mig för. Däremot är jag naturintresserad och tycker att det är väldigt tråkigt om djur- och växtarter dör ut. Mänskligheten får ju lite skylla sig själv. Det är vi som har orsakat problemen. Naturen däremot har inte haft något val.

    Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN Bild 6 av 10

    Jenny Petri: - Jag tycker att det är lite jobbigt att tänka på klimatförändringarna eftersom allt ju kan gå åt helvete. Samtidigt försöker jag ha en positiv bild av framtiden. Jag hoppas att fler människor skärper sig och börjar anpassa sina liv bättre efter miljön. Det finns ju trots allt en hel del smarta människor i världen, så det kan gå bra. Jag håller tummarna.

    Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN Bild 7 av 10

    Joakim Jönsson: – Klimatfrågan är kanske intressant för vissa, men mig berör den faktiskt inte. Jag har inte själv märkt av någon förändring och bryr mig därför inte. Att havsvattennivån höjs några millimeter, kan väl inte vara så farligt. För att jag skulle bry mig om klimathotet måste det hända en riktig katastrof nära mig.

    Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN Bild 8 av 10

    Marina Norén: - Jag oroar mig och känner lite skuld över att jag inte gör mer. Samtidigt är det svårt att veta vad man ska göra och hur mycket som är tillräckligt. Om någon gick före och fungerade som ett gott exempel, skulle säkert en massa andra människor påverkas och följa efter. Jag är inte säker på att det går att fixa klimatproblemet, men jag hoppas...

    Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN Bild 9 av 10

    Helena Widenby: – Jag känner både en oro och en skuld över att vi människor inte tar ansvar för jordens ändliga resurser. Vi har skygglappar för ögonen och låtsas som om klimathotet inte finns. Delvis beror det väl på att problemet är så stort att det känns övermäktigt för människor, delvis handlar det nog om att vi inte vill ge upp vår bekväma livsstil och vår höga konsumtionsnivå.

    Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN Bild 10 av 10
    Annons
    X
    Annons
    X