Klassklyftorna som delar Kina

Kina håller på att resa sig ur fattigdomen med hjälp av marknadsekonomin och kommunistpartiets välsignelse. Även om chansen att bli rik finns, växer klassklyftorna dramatiskt. Följ med hem till bonden Hu Zhijian som inte längre kan försörja sig enbart på jordbruket utan drygar ut kassan som daglönare.

Under strecket
Publicerad
Hu Zhijian med dottern Hu Yi och sonen Hu Xingyi i familjens hem i Jinhecun. På grund av att han tvingas arbeta som daglönare i Changsha hinner han bara träffa sin familj en eller två gånger i månaden.

Hu Zhijian med dottern Hu Yi och sonen Hu Xingyi i familjens hem i Jinhecun. På grund av att han tvingas arbeta som daglönare i Changsha hinner han bara träffa sin familj en eller två gånger i månaden.

Annons

CHANGSHA
Det är söndag förmiddag och Hu Zhijian sitter som vanligt på trottoaren och söker jobb. Det ligger ett grådaskigt dis i den kalla, fuktiga luften. En medelålders man i illasittande brun kostym kommer vandrande nerför gatan. Det går som en våg bland de arbetssökande.
Några ställer sig upp.
Bärare, cementblandare, vägarbetare. Hu Zhijian håller kartongbiten så att mannen kan se vad han han har skrivit. Mannen går förbi. Hu Zhijian sätter sig ner och skjuter kepsen långt bak i nacken.
– Uniformen brukar göra det lättare att få jobb, säger Hu Zhijian och nyper tag i sin mörkblå uniform som han fick när han arbetade på ett järnvägsbygge förra året.
– Då ser de att jag har arbetat med tunga jobb förut.
Hu Zhijian är en av Kinas 700 miljoner risbönder. Men sedan början av 1990-talet har han fått arbeta som daglönare för att kunna ha kvar jordbruket. I början åkte han ner till Kinas södra Guangdongprovins och arbetade som målare. Där kunde han tjäna 12 000 yuan (1 yuan är 0:83 kronor) om året, men färgerna var ohälsosamma och det var långt hem till hembyn Yinhecun.

Annons

De senaste åren har utbudet av arbetare ökat och lönerna minskat. Samtidigt har städerna i Hunanprovinsen dragits med i samma urbaniseringshets som resten av Kina. Området kring städerna Changsha, Xiangtan och Zhuzhou ska med Världsbankens hjälp utvecklas till ett nytt ekonomiskt centrum i Kinas mitt.
Urbaniseringen av Changsha betyder närmare till jobbet för Hu Zhijian. Men nu får han klara sig på 5 000 yuan om året eller 30 yuan (25 kronor) för en 13 timmars arbetsdag.
– Kina har utvecklats, men mitt liv har inte gjort det. Jag hade det bättre i början av 1990-talet, säger Hu Zhijian.
Trots att han har bott i stan de senaste tio åren ser Hu Zhijian tafatt ut i sexmiljonerstaden Changsha. När han talar skjuter han fram hakan och talar med en hög, nasal lokal dialekt som är omöjlig att förstå.
– Nu är det företagsledarna som bestämmer mina villkor, säger han med den lokala översättarens hjälp. Även om jag arbetar hårt i 13 timmar kan jag inte betala alla mina utgifter.
– Men jag kan inte vara arg för det.
Böndernas försämrade livsvillkor uppmärksammades under årets Nationalkongress – för första gången sedan Kinas öppnades. Premiärminister Wen Jiabao lovade bland annat att sänka den femprocentiga jordbruksskatten med en procentenhet per år, så att jordbruk blir helt skattefritt om fem år.
Det låter som en generös reform, men i själva verket innebär det ingen stor förändring för en bonde som Hu Zhijian. Medan priserna ökar runt omkring honom, kan han inte höja produktiviteten i sin egen verksamhet. Samtidigt har de verkställande lokala myndigheterna i Hu Zhijians kommun väldigt knappa medel. Det kompenserar de med en mängd avgifter – och förmåner till sig själva.
– Även om regeringen är bättre än förut tror jag inte att de lokala myndigheterna kommer föra vidare förändringarna. De tänker bara på sitt eget bästa, säger Hu Zhijian.

Annons
Annons
Annons