Klassklyftor undersöks i Kyla

Under strecket
Publicerad
Annons

Kyla
Riksteatern
Text och regi: Lars Norén Scenbild och kostym: Charles Koroly Ljus: Erik Berglund Medv: Björn Bengtsson, Kristofer Fransson, Tito Pencheff & Ulf Rönnerstrand

Metallväggen i fonden bär märken efter repetitionerna, förebådar berättelsens våldsamma slut, liksom öppningsscenens utbrott när en trädgårdsstol i plast blir bankad sönder och samman. Och metallrör bildar en öppen bur runt scenrummet, där starkt vitt ljus flödar över de medverkande, öppnar mot den annars råa och tomma scenen på Varbergs Teater, där ”Kyla” har sin urpremiär.
Två unga män firar sin skolavslutning i eftermiddagssolen vid sjön, tillsammans med en tredje som redan för några år sen blev utslängd ur skolan. En fjärde ung man kommer förbi på väg till sin studentfest i en sommarstuga en bit längre bort i skogen.
Pjäsen hämtar bitar av förlopp ur verkliga mord och dråp som sägs ha haft rasistiska motiv, och på en och samma gång betonar föreställningens bild- och formspråk både en realism, ner till engångsgrillen för
korven, konsumkassarna med öl och vardagligheten i replikerna - och en teatral konstruktion, i scenrummets utformning och skådespelarnas fysiska förhållningssätt till det.
Björn Bengtsson spelar den äldste av dem, med rakad hjässa, kängor och en otålig uppmärksam aggressivitet i det vältränade och välartikulerade.
Han är ”den nationelle”, den som drömmer om att få göra lumpen vid kustjägarna. Han är den som i sin värld redan befinner sig i ett krig mot allt det som hotar det som en gång på ett obestämt sätt varit som det skulle.
Ulf Rönnerstrand spelar den lite dumme och tafatte, med gällivarehäng på byxorna, vars storögda beundran lika mycket är en förutsättning för Keiths roll i gruppen som en källa till irritation för den andre. Lite i bakvattnet av de båda andra karaktärerna finns Tito Pencheffs gestalt, kurande och undanglidande, en ung muslimsk pojke med blonderat hår vars pappa sitter på Hall.
När Kalle kliver in i gruppen är det i flera samtidiga positioner. Han har varit klasskamrat till två av
dem. Han är adoptivbarn. Och han representerar en välbärgad medelklass. Kristoffer Fransson spelar honom med en lågmäld men mycket robust närvaro, rakryggad i sin tilltro till samtalet, till demokratin, provocerande för de andra i sin självklara trygghet.

Annons
Annons
Annons