Klassiskt, jazz och folkmusik

Under strecket
Publicerad
Annons

En av höjdpunkterna för mig detta magra skivår var Thomas Dausgaards serie med symfonier av Rued Langgaard (Dacapo/ CMM). Senast i raden är en magnifik cd innehållande symfonierna 4 & 5, den senare i två mycket olika versioner.
Årets nutida cd är utan tvekan Bo Nilssons ”Arctic Air” (Caprice/CDA). Gunnar Valkare har letat fram ett antal mindre kända stycken och förtjänstfull förevigat dem. Titelspåret är svidande vackert, komponerat 2001 av ett snille i förskingringen.
Årets återutgivning är även det en orkesterskiva. EMI har på en dubbel-cd gett ut fyra symfonier av den egensinnige engelsmannen Havergal Brian. Hans produktion är ytterst ojämn, men på denna utgåva får man det absolut bästa av honom. Symfonierna 7-9 och nr 31. Fenomenala framföranden av Charles Groves och Charles Mackerras. Thomas Roth
En opera som tidigare mest gjorde mig sömnig, Claude Debussys ”Pelléas et Mélisande” (Naïve/ CDA) har återupprättats. Det var de där evighetsflödena av viktlösa melodier och samklanger som ställde till det
förr. Men Bernard Haitink motar bort John Blund, skärper uppmärksamheten och överraskar ändå med fingertoppskänsla för fransk orkesterkolorit.
Claudio Abbados sena Mahlertolkningar, liveinspelningar med Berlinfilharmonikerna, landade i butikerna under året (DG/ Universal). Nian är utsökt, men den tredje symfonin - med svenska Anna Larsson i altpartiet - är biljetten till en annan värld än denna.
Ett livsverk i fickformat: Eduard Tubins samtliga tio symfonier (BIS/CMM) i Neeme Järvis 1980-talsinspelningar var årets återutgivning, i boxformat med fem cd till priset av tre.
I Heiner Goebbels ”Eislermaterial” (ECM/Amigo) är kombinationen av visa, kammarmusik och hörspel vad som för till oanade höjder. Andra wienskolans fula ankunge förvandlas inför våra öppnade öron till den svan han egentligen är.
Kristine Scholz och Mats Persson spelar Morton Feldmans samlade musik för två pianister (Alice/CDA). Med dessa lysande uttolkare får verken från åren 1951-63 en nästan tidlös skönhet. Därtill har Mats Persson
skrivit en mycket njutbar essä om Feldman och måleriet.
I Mauricio Kagels ”Trio”, (Winter&Winter/CDA) klämtar klockan för pianotrion. Genren sätts under lupp men återuppstår mirakulöst som absolut musik. Utgåvan innehåller även körverket ”Svart madrigal” där enbart namnen på afrikanska städer och byar citeras. Kagel imiterar inte afrikansk musik, men redan i namngivandet framträder, svagt sordinerat, kontinentens akustiska konturer. Teddy Hultberg
Bästa svenska var Ulf Wakenius med den mästerliga soloskivan ”The guitar artistry of Ulf Wakenius” (Dragon/CDA). Han är utan tvekan Sveriges ledande jazzröst internationellt. Det är ofta ett blått sug i hans toner, både ösjazz och jazzlyrik.
Årets källarfynd var Bud Powell, ”Live in Lausanne” (Concord/CMM). En nyfunnen tape från en konsert för 40 år sedan. Det är makalös pianojazz som sjunger och glittrar av en av de allra största inom den moderna jazzen.
Efterlängtad var ”Stockholm 81” med Putte Wickman, John Lewis och Red Mitchell (Gazell/ Warner). En
radioinspelning 1981 som aldrig tidigare varit tillgänglig på svenska marknaden. Nu finns äntligen hela kalaset på svensk cd. Tre mästare som lustfyllt leker sig igenom ett väl valt program. Sven Malm
Arcadi Volodos levererar inte bara bländande teknik utan även mening i sitt spel. På cd:n ”Solo piano works - Schubert” (Sony) visar han mästerskap i bland annat sonaterna i E (D 157) och G (D 894). Djupt tillfredställande är även Nelson Freires Deccadebut med Chopins pianosonat nr 3 samt etyderna op 25. Ett känsligt, fruktigt spel med viss nonchalans.
Berlioz ”Les Troyens” under Colin Davis (LSO Live) har kammat hem tunga priser i år. Oundgänglig, ej blott för Berliozianerna och den överglänser Davis första inspelning av samma verk.
Slutligen vill jag nämna Emmylou Harris fräscha klassiker ”Roses in the snow” (Warner), en remastrad nyutgåva med två sbonusspår i bluegrassvågens spår. Vital, ömsint och vemodig sång med Emmys karakteristiska nasala sång, hennes ”twang”.
Ordet är groove, en senare variant av
soul. Oddjob (Amigo) är ett ljustecken, en jazzkvintett som lever och andas, med kompositioner av Ruskträsk, Kajfes, D. Karlsson, Forss och Robertson plus Jimi Hendrix ”Third stone from the sun”.
Alice Babs har själ, genuin alltsedan debuten i tidiga tonåren. På ”Early recordings 1939-1949” (Vax records/FLC) sjunger hon till exempelvis Thore Ehrlings och Lulle Ellbojs orkestrar och Estrads Elitorkester.
Kontrabasens hela spännvidd träder i dagen på Jesper Lundgaard & Mads Vinding ”Two Basses” (Touché/CDA) i en ömsesidighet som är besjälad. Av samma ”själ” väljer jag spelmansmusik som Göran Prembergs ”Orustlåtar” (Giga/Amigo), tenorjazz som Bertil Jonassons ”It”s true” (Prophone/CDA), kvartettjazz som Nacka Forum (Moserobie) och singer/songwriterduon Almas ”For loved ones and lost ones” (Peatón/Amigo).
Per Henrik Wallin påminner oss än en gång om att jazz är ett rått och stridbart flöde. ”Tiveden” (Phono Suecia/CDA) är en storbandsplatta. Arrangemangen trycker på, liksom solisterna. Låtarna är barnsligt
uppsluppna. Per Henrik Wallins piano är en orkester i orkestern. Detta var den största överraskningen i år.
Charles Lloyd har gjort en dubbel-cd, ”Lift Every Voice” (ECM /Amigo) med de jazzmusiker som förmår vara både fria och känsliga. Därför flödar småhändelser i långsamt tempo, kommentarer och ovanligheter. Om och om igen kan man ta till sig dessa ögonblick av skönhet, uppvisade av musiker som Geri Allen, Abercrombie, Billy Hart med flera.
En återupptäckt är Eje Thelins platta som gavs ut 1964 på Metronome, med bland andra saxofonisten Ulf Andersson och trumslagaren Rune Carlsson. Thelin spelar så där smart och slipat som man skulle då. Nu heter cd-n ”At the German Jazz Festival 1964” (Dragon/CDA). Erik Centerwall
”Töst” (Drone/CDA) är den i särklass svängigaste folkmusikplattan på mycket, mycket länge. Magnus Stinnerbom och Daniel Sandén-Warg står liksom tidigare i centrum med fioler och moraharpa. Till den här skivan har gruppen Harv utökats med Peter Ståhlgren på gitarr och slagverkaren Christian
Svensson. Det gungar!
Musikaliska möten har genom världsmusiken nästan blivit en egen genre. En gemensam nämnare för flera grupper som odlat sådana möten på svensk mark är Ellika Frisell. Ellikas möte med koraspelaren Solo Cissokho på skivan ”Tretakt takissaba” (MNW/Xource) var en spännande nyhet - en riktigt positiv musiköverraskning.
Den makedonske fantomsaxofonisten ”King Ferrus” Mustafov upphör aldrig att förvåna. Med sin otroliga energi kör denna medelålders zigenarmusiker över såväl publik som medmusiker. ”The heat of balkan gypsy soul” (Tropical music/Amigo) är en liveinspelning från Ljubljana och det låter verkligen levande. Det slår gnistor om duellerna mellan Mustafov och dragspelaren Milan Zavkov. Dan Lundberg
Årets världsmusik var ”Tretakt Takissaba” (MNW/Xource) med Ellika Frisell, fiol och Solo Cissokho, kora och sång. Tänk er att det går en stig från Senegal till Dalarna. De bägge musikerna kommer vandrande från varsitt håll och möts halvvägs.
Årets mest underskattade var ”The blackened
eye” (Touch & Go) med Nina Nastasia. Hela den moderna amerikanska folksången, från 60-talet och framåt, andas i hennes sångpoesi. Sång till akustiskt gitarrplock, stråkar, trummor, dragspel och såg (?) som spelar i gången mellan konstmusik och rock.
Årets återutgivning: ”A state of wonder - The complete Goldberg variations 1955 & 1981” (Sony Classical) med pianisten Glenn Goulds tolkningar av Bachs Goldbergvariationer. Första inspelningen är ung, nervig och livsslukande. Andra gången har vildbasingen ersatts av en livscyniker.

Tony Lundman
Lars Hedblad
Ingrid Strömdahl
Bengt Eriksson

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons