Annons

Klassikern definierar sig själv

Under strecket
Publicerad

För något mer än tio år sedan höll årets Nobelpristagare i litteratur J M Coetzee en föreläsning under titeln ”What is a Classic?”. Denna föreläsning står nu som inledning till en samling föredrag och recensioner som är lätt tillgängliga i pocket (”Stranger Shores. Essays 1986–1999”, Vintage 2002, 374 s.).
Om en författare väljer att offentligt yttra sig i frågan vad en klassiker är och dessutom ger föredraget titeln ”What is a Classic?”, vet åhöraren och den senare läsaren att argumentationen i T S Eliots föreläsning i Vergiliussällskapet i London år 1944 under denna titel skall få en utmanande fortsättning.
Vad hade alltså Coetzee år 1991 vid universitetet i Graz att säga om västerlandets klassiska litteratur, för det är den som är föremål för kommentarer?
Coetzee anser inte – det är min slutsats efter läsning av hans föredrag – att Vergilius i dag är The Classic of Western Literature. Det var annorlunda för Eliot: ”För Eliot kan där bara vara en Vergilius, eftersom det bara finns en Kristus, en Kyrka, ett Rom, en västerländsk kristen kultur och en ursprunglig klassiker inom denna romersk-kristna kultur.”
Möjligen skulle alltså Coetzee erkänna att Vergilius en gång varit vår västerländska klassiker. Men: hur skall Vergilius kunna vara en klassiker när bara en försvinnande liten del av västerlandets läsare kan läsa honom på latin? En klassiker överlever inte i längden bara i form av översättningar. Det finns till exempel ingenting här i Sverige som tyder på att Vergilius epos i sin nya svenska språkdräkt signerad Ingvar Björkeson skulle spela en roll som klassiker för ett svenskt publikum. Möjligen gäller samma sak för Platon trots att en mäktig ny svensk översättning i dessa dagar reser sig över horisonten.

Annons

Eliot själv kände att han fötts för sent in i en epok, där han inte var hemma. Han överlevde på ett onaturligt sätt bortom sina egna gränser. Det är den känslan Eliots poesi ger Coetzee, som på 1960-talet kom till London ungefär på samma sätt som en gång Eliot några decennier tidigare, som en landsflyktig från en av de engelska ”kolonierna”. I Eliots tidiga poesi, från ”Prufrock” till ”Gerontion”, finns denna känsla av att vara out of date och det är kanske därför som Coetzee (i boken ”Ungdomsår”) framstår som en så devot Eliotbeundrare. På sätt och vis har Eliot efterträtt Vergilius som Coetzees klassiker och det trots att Coetzee har egna erfarenheter av Vergilius på latin.
Coetzee ser också likheten mellan Eliots tidiga år i London och sin egen rätt så ömkliga existens som en sorts modest dataexpert i metropolen. Aeneas upplevelse av Dido kan fungera som en spegel för både Coetzee och Eliot. Coetzee är dock mera klarsynt än Eliot när det gäller tolkningen av Aeneas möte med Dido i Hades. Detta möte är enligt Eliot (i Vergiliusföreläsningen) ”civiliserat”. Han själv vill ju att skilsmässan från Vivien, den första hustrun, skall framstå som civiliserad. Hos Vergilius reagerar inte Dido alls så:

Annons
Annons
Annons