Annons

Daniel Braw:Klassiker i ordets rätta bemärkelse

Historievetenskapliga studier kan fortsätta att vara relevanta och stimulera till vidare reflektion långt efter att teserna har falsifierats. Lutz Raphael anger fyra kriterier – närvaro, impulser, ”det stora verket” och tidserfarenheter – som tillsammans kan omvandla dem till klassiker.

Publicerad

I begreppet ”klassisk” finns en säregen spänning: å ena sidan betecknar det en prestation av högsta kvalitet och ständig relevans, å andra sidan betecknar det ett stadium som har passerats och därmed är, om än aldrig så historiskt intressant, irrelevant. Därför blir ”klassiker” ofta, som Mark Twain skrev, ”böcker som alla berömmer men ingen har läst”.

Det är ett öde många av de historiker som behandlas i den av Lutz Raphael utgivna tvåbandsantologin Klassiker der Geschichtswissenschaft (C H Beck), har gått till mötes. Edward Gibbon, Leopold von Ranke, Theodor Mommsen och ­Johan Huizinga är alla kända namn i historie­vetenskapens historia: de är ofta refererade till, antingen positivt eller kritiskt, men är knappast i någon större utsträckning lästa, och än mindre använda. Häri skiljer de sig från klassikerna i angränsande discipliner som statsvetenskap och sociologi (som för övrigt också behandlas i Becks serie Klassiker des Denkens). ”En viktig anledning till detta”, skriver Raphael, ”är att samhälls- eller historieteorier spelar en långt mindre roll inom historien än i dessa granndiscip­liner, där ‘klassiker‘ alltid också är (ännu) aktuella stora teoretiker.”

Annons
Annons
Annons