Annons
X
Annons
X
Litteratur
Krönika

Per Wästberg: Klarsynt kritiker kroknade av James Joyce

Jakob Jonas Björnståhl var arabist och forskningsresande i Mellanöstern och tål att läsas än i dag. Anders Österling ägnade honom 1947 en minnesteckning. Han dog 1779, 48 år gammal, i Thessaloniki och fick en minnessten med inskrift på latin. På svenska: ”Vandringsman! Vandra vidare på lyckosam fot. Undvik vidlyftiga förhoppningar…”

Vilket påminner mig om Elias Canetti: ”Så länge det finns människor i världen utan någon som helst makt kan jag inte förlora allt hopp.”

Bo Strömstedt – i tacksamt minne – föddes 1929 och skriver i ”Den tjugonionde bokstaven”: ”Fångar i fängelserna har genom årtusenden samtalat med knackningar. Dikten är de knackningar som når oss genom århundranden och årtusenden, genom väggar där vi bara anat tystnad. De söker sitt alfabet, och vi lyssnar som gällde det livet.” De klara signalerna kan låta vänta på sig men når fram till slut. Som då Alice B Toklas konstaterade om sin livspartner i Paris: ”Gertrude Stein har i kväll sagt saker som det kommer att ta henne år att förstå.”

Annons
X

Med sitt frikyrkliga påbrå och enastående minne kunde Bo Strömstedt sjunga alla de andliga sånger: ”Jag har hört om en stad ovan molnen / Ovan jordiska dimhöljda länder / Jag har hört om dess solljusa stränder / Och en gång, tänk en gång är jag där!” Han dundrade igenom alla strofer i ”Obligationsmarschen”, med vilken Lars-Erik Larsson och Alf Henrikson förhärligade det första försvarslånet 1940.

Jag minns när vi talade om Nils Flyg, kommunistisk riksdagsman som bröt med Stalin och Komintern. Ihop med Karl Kihlbom grundade Flyg ett eget socialistparti och var utrikesredaktör för dess språkrör Folkets Dagblad 1937 till sin död 1943. Han gick över till nazismen då Sovjet invaderade Finland. Bidragen från Goebbels fick tidningen att överleva. Flyg hatade den västerländska kapitalismens ”kroknäsor”, var utbildad typograf, skrev själv klangfulla vandringssånger som Strömstedt framförde med skrämmande bravur:

”Hej! Vak upp, du däste borgare, / som älskar fred och ro! / Se! Här kommer landets ungdom / med sin varma, friska tro. /.../ Förhandlingarnas tid är slut / vid herremaktens bord. / Nu är ej tid till pratande / och väl avvägda ord.”

Ursäkta alla citaten i min krönika, men då andra uttrycker sig bättre eller mer målande bör de få komma till tals.

En som gärna citerade var Klara Johanson. Med rätta ansedd som en av 1900-talets klarsyntaste kritiker hade hon sina begränsningar. Det framgår av hennes dagbok 1925: ”Släpade hem Joyces Ulysses i går och har redan läst mig trött intill kväljningar. Vem kunde inte stenografera ur sig sånt, sida upp och sida ner! Man gör det bara inte, lyckligtvis.”

Hon blev så utmattad av detaljrik vardagsrealism att hon förbisåg ett flöde av undermeningar. Indirekt svarade henne Joyce: ”Jag har lagt in så många gåtor och pussel för att hålla igång professorerna i sekler med att argumentera om vad jag menat. Det är det enda sättet att försäkra sig om odödlighet.”

Annons
Annons
X
Annons
X