Annons
X
Annons
X

Klagorop i de aningslösas dal

DRESDEN På fredag har det gått 70 år sedan barockstaden Dresden bombades bort från jordens yta. SvD:s Lotta Lundberg reser till den återuppståndna staden, där den islamkritiska rörelsen Pegida vuxit fram.

Döda kroppar i skyddsrum i Dresden.

Döda kroppar i skyddsrum i Dresden. Foto: REUTERS/WILLY ROSSNER

Den 13 februari 1945 var en fettisdag. När bomblarmet gick vid niotiden var det många som aningslöst fortsatte fira sista kvällen innan i fastan – tills himlen lyste upp som ett fyrverkeri, syret försvann och allting plötsligt brann.

De var ”fångade i detta ögonblicks bärnsten”, skriver Kurt Vonnegut i ”Slakthus 5” – eller ”En skyldighetsdans med döden”, som romanen också kallas.

Han hade ingen aning, där han satt som en panikslagen råtta i ett kylrum och väntade ut RAF:s och US Air Forces bombning av Dresden, att denna ”skyldighetsdans” skulle komma att upprepa sig och slå tillbaka som en bumerang från framtiden. ”Så kan det gå”, sammanfattade Vonnegut situationen med en lakonisk fras som han gjort berömd.

Annons
X

Aningslöshet är ett komplext begrepp som det finns skäl att återkomma till.

Menar man med aningslös – korkad? Eller betyder det att inte ha någon aning, att vara oskuldsfull? Och vilket är bedrägligast: att vara oupplyst, alienerad eller efterbliven?

Under två dygn, elva veckor före Tysklands kapitulation och två veckor efter Auschwitz befrielse, förvandlades barockstaden till ett hav av eld – ett Pompeji där 25 000 Dresdenbor brändes ihjäl, medan konstskatter smälte, barnvagnar brann och kyrktorn krossades.

2 400 ton petroleum (tusen liter på ett ton; alltså två olympiska bassänger) och 1 500 ton brandbomber släpptes över ”Elbes Florens” för att utplåna, demoralisera det germanska högmodet.

I skyddsrummen stektes man till döds. Och i det kollektiva minnet blev Dresden symbol för de oskyldigas stad.

Om den så kallade moraliska bombningen var nödvändig förtäljer inte den här artikeln, därom får di lärde tvista, men att det skedde har ingen glömt. Åtminstone inte i Dresden.

Många har kidnappat datumet för egna syften. Goebbels lade på en nolla i antalet omkomna och gastade ännu högre om ”Endsieg”, slutsegern. Kommunisterna pekade på fascismens förslagna ondska.

Och när muren revs började nynassarna galoppera runt och reclaima gatorna.

Alla har de odlat sin självbild – som offer. Trott att svårigheter skulle förädla.

På fredag, 70 år senare, högtidlighålls minnet av de omkomna med tal och besinning.

Traditionen med den årliga människokedjan, där man går man ur huse för att ta varandra – och president Gauk – i hand och begrunda respekt och tolerans vid niotiden på kvällen har börjat irritera.

Hur länge ska vi fortsätta att definieras av vårt förflutna och när är det tid att gå vidare?

Diskussionen går, raljant sagt, mellan så kallade barockfascister och modernistbarbarer. Men bara på ytan, det hela har djupare rötter än så.

I Berlin har man behållit så mycket minne av kriget som man bara mäktar, allt från kyrkoruinen Gedächtniskirche till bunkrar och Stolpersteine, små gyllene gatstenar som här och där i gatumiljön påminner om Förintelsen offer.

I Dresden har man valt en annan väg, man har piffat upp och smyckat. Täppt igen och renoverat. Östtyskarna gick fria från skuld. Hitler och historien blev västtyskens skam och arvedel.

Två olika sätt att … bemästra, bearbeta, blottlägga … sin historia. (Eftersom vi i Sverige inte har ägnat oss åt vare sig det ena eller andra, är det svårt att välja verb.)

Dessutom låg Dresden under DDR-åren i det som kallades ”De aningslösas dal”. När andra städer bakom järnridån kunde tjuvkika på väst-tv och ratta in kapitalistiska radiokanaler låg Dresden de facto i så kallad radioskugga.

Så när muren revs såg Dresdenborna bokstavligen schamporeklam, tutt-tv och schlagerfestival – och allt annat dekadent som vi i västvärlden håller på med – för första gången.

De hade ingen aning om vad de hade kunnat sakna.

Jag saknar förståelse för den bomb som tickar i Dresden i dag – Pegida – och tar tåget från Berlin för att åka dit och tjuvkika på en måndagsdemonstration.

Restaurangvagnen har vita dukar, bordslampor och linneservetter. Kyparen har svart fluga och ger mig tidningen Dresdener Nachrichten. Där läser jag en lång artikel om återinvigningen av Semperoperan för 30 år sedan, och om hur många i baletten, i kören, i garderoben som var Stasi-informanter – till för att hålla rent kring influenser, främlingar och hotbilder från väst.

Det är ett observandum. När man förlägger smutsen, ondskan och eländet utanför sig själv känns det fint inuti, och även den aningslösa upplever sig ha koll. Som bekant var Putin KGB-agent i Dresden då det begav sig.

Februarikvällen duggar när Pegida ställer upp sin korvkiosk intill Lutherstatyn framför den illuminerade Frauenkirche i Dresdens återuppbyggda gamla stad. När Pegida-grundaren Lutz Bachmann börjar tala släcker kyrkan ner. Alla buar.

De är inne på sin 16:e vecka nu och jag befarar att mina kollegor – eller i alla fall deras redaktioner ute i Europa – vill ha rapporter om hur tyska stövlar åter trampar med facklor och imbecilla slagord. Det är liksom mer spännande när det sker i Tyskland än om det sker i Närke, Nice eller Nangijala. För där brukar det ju ordna sig på slutet. Med tyskarna kan man inte vara lika säker. De har ju – så att säga – ställt till det förr. Efter tio år här blir jag rätt deppig av den sortens lättköpta reportage.

Man säger att Pegida är extra oroväckande för att det skulle vara högutbildade tyskar som brölar på gatorna. Men jag ser inga filosofer eller teologer. Jag ser framför allt gubbar, rödnästa gubbar med keps och en och annan brud med kulörta slingor i håret. Litteraturvetare, lesbiska eller lärarinnor? Knappast.

Man vill också gärna tillskriva högern retoriken. Men demonstranternas slagord skallar: ”Amis go home!”, ”Hjälp oss Putin!”, ”Lügenpresse!” och ”Angela Merkel är en folkförrädare!”. När blev det högerpolitik?

Tyska analytiker dristar sig till att säga att de är transformationsfremd. Det är en eufemism för att inte lyckas växa in i det nya, att vara förändringsfientlig.

Demokrati tar tid och kräver tålamod samt träning i kompromiss och dialog. Köln har haft 70 år på sig. Dresden 25, från det att Berlinmuren föll. Det är kort tid för att skaka av sig en diktators snabba obönhörliga beslut och i stället lära sig att reflektera över sin egen potential.

I Köln är var tionde person invandrare och där marscherar inga pegidoider. I Dresden har 0,4 procent annan bakgrund än tysk och för två veckor sedan gick här nästan 20 000.

Man är rädd för det man inte kan se. Troll! I en viss ålder är framtidsängslan större än dåliga erfarenheter. Tryggheten viktigare än friheten. Spökena läskigare än det egna ansvaret.

Aningslösa är ofta betjänta av förståelse, specialtillsyn och extra resurser.

I Malmö blev Pegida en flopp, ty i Sverige sitter deras kusiner redan i riksdagen.

Så kan det gå.

Lotta Lundberg

Annons
Annons
X

Döda kroppar i skyddsrum i Dresden.

Foto: REUTERS/WILLY ROSSNER Bild 1 av 5

Bilderna av ett Dresden i ruiner.

Foto: REUTERS Bild 2 av 5

Under två dygn, elva veckor före Tysklands kapitulation och två veckor efter Auschwitz befrielse, förvandlades barockstaden till ett hav av eld – ett Pompeji där 25 000 Dresdenbor brändes ihjäl, medan konstskatter smälte, barnvagnar brann och kyrktorn krossades.

Foto: REUTERS Bild 3 av 5

Flaggviftande Pegida-anhängare i Dresden den 25 januari i år.

Foto: JENS MEYER/AP Bild 4 av 5

Döda kroppar efter bombningarna bränns nära Segermonumentet i Dresden den 25 februari 1945.

Foto: ALAMY/AOP Bild 5 av 5
Annons
X
Annons
X