Perfect Guide

Kjell Häglund: ”Vi behöver både heta vinnarskallar och kalla strateger”

Vissa är mycket sämre förlorare än andra, det har
vi alla upplevt: syskon som svept ner alla Fia-pjäser på golvet, lagkamrater som börjat halta när de blivit utbytta. I regel ser omgivningen detta som en dålig egenskap. I bästa fall växer man ifrån den, i värsta fall är det symptom på något mer underliggande. I extremfall en sjuklig lättkränkthet som kan få män att begå våldshandlingar när de känner att de håller på att förlora en kvinna eller komma tillbaka till sina forna arbetsplatser med skjutvapen när de fått sparken.

Annons
X

Vissa vänder hatet att förlora till revanschbegär. Även det kan ta en ände med förskräckelse, med destruktiva konsekvenser för hela världen: Erdogan, Trump, Putin, Hitler.

I sportens värld är detta oftare en positiv drivkraft. Ingen idrottsman gillar att förlora, men vissa hatar det så mycket att det identifieras som en speciell egenskap, omnämns av sportjournalister, uppskattas av supportrar. Även här är det kopplingen till revanschbegär som eftertraktas – och kanaliseras till något positivt. Det är barnen som välte Fia-pjäserna som har hittat sina sätt att vinna.

Ett lag, och ett samhälle, behöver både upphettade vinnarskallar och nedkylande strateger.

Nyligen var jag på en teambuilding, som började med att ett par sportigt klädda män klev in i konferenslokalen för att "aktivera" oss deltagare. Alltihop andades "rolig tävling". Det skulle delas in i lag, springas ut i skogen, samlas poäng och kommuniceras i walkie-talkies.

Mitt lag tog direkt sikte på en kontrollstation där man kunde få ett slags enklare bonuspoäng, men förbryllades av uppmaningen att vi skulle välja mellan att ge bort vårt poängkort till antingen ett annat lag eller någon av spelledarna. Vi gjorde det sistnämnda.

Sedan vid den första tvekampen var lagen beroende av varandra för att kunna utföra en svår uppgift som gick ut på att med långa rep hälla vatten från en hink till en annan. Genast började vi konspirera: om vi inte lyckas stjälper vi bara ut vattnet på backen så att ingen annan heller får poäng!

Och så där höll det på ett tag, tills några av oss började analysera det faktum att så många av uppgifterna tycktes obegripliga ur ett tävlingsperspektiv. Då avtäcktes mönstret:

Det var ingen tävling.

När vi backade minnet till introduktionen insåg
vi att spelledarna aldrig med ett ord nämnt något sådant. De hade bara uppmanat oss att samla poäng och satt upp ett sammanlagt mål vi måste uppnå.

"Tvekamperna" var gemensamma uppgifter. Och mitt lag hade kastat bort värdefulla poäng bara för att det första vi tänkte på var att vinna själva och förstöra för andra.

Alltihop framstod plötsligt som en metaforisk uppenbarelse: hur vinnarskallarna bland oss hade tagit täten i missförståndet, och sedan tappat lusten när de lugna strategerna förklarat insikten om att det inte var någon tävling, men slutligen, under den sista timmen, fått tillbaka energin när vi var på väg att missa det gemensamma poängmålet: då jobbade vinnarskallarna och strategerna äntligen ihop.

Våra västdemokratier är idag mer hotade än någonsin av en globalt nationalistisk, nyauktoritär vi-och-dom-rörelse. Det handlar inte längre om vänster eller höger. Det handlar om att välja att göra gemensamma vinster.

Utforska Perfect Guide Shopping

shopping bag

Shoppa redaktionens favoriter, det bästa inom mode, inredning och skönhet. Exklusiva erbjudanden och samarbeten för våra läsare

TA MIG TILL SHOPPEN!

Till Toppen