Hugo Rehnberg

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN

Lyssna på Min helg-podden

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN
Perfect Guide

Kjell Häglund: ”Lena Andersson-typerna skapar minnesvärda samtal”

Alla möter vi hen ibland. Den där personen vid middagsbordet som inte drar på munnen när vi försöker bryta isen genom att säga något avväpnande. Som sitter tyst genom kallpratet och varvar upp först när samtalet engagerar på riktigt.

Annons
X

Jag kan – som alla andra, antar jag – bli skrämd av det och helst undvika kontakt.

Men påtagligt ofta, när jag ändå hamnat i ett sådant sällskap, blir det ett möte att minnas. Det må vara knöligt och knaggligt i början. Men sedan kommer man in på vårdköer, kafferostning, vintagekläder eller Elon Musk och så försvinner och förgylls tiden. Jag behöver inte ens vara intresserad av samtalsämnet från början – kanske är det den gamla journalisten i mig som går i gång. Men mest tror jag att det bara är fascinationen inför mänsklig särart och passion.

En gång på Gotlandsfärjan förlorade jag mig i en två timmar lång berättelse om ett hemmagrävt avlopp.

En annan gång på en pendeltågsperrong fick jag fantastisk exklusiv information om vilka "svin" det fanns bland Stockholms boupptecknare i början av 1800-talet, filtrerat via en bitter släktforskare jag först försökt undvika.

Och på Nyhetsmorgon i TV4 ser jag Lena Andersson sitta och dra obekvämt i sina skjortmanschetter bredvid DN-kulturchefen Björn Wiman. Hon är där för att kommentera Svenska Akademien-härvan, och det är exakt samma känsla: min första ingivelse är att gå därifrån, stänga av tv:n. Och när Lena väl börjar prata är hon så olustigt avig i sin hållning ("det är ju inte Akademien som begått några övergrepp") att Björn Wiman förbluffat bara upprepar hennes ord. "Har vi kulturjournalister byggt en kult kring de 18 kvinnliga offren?". Varpå Lena fortsätter: "Och hade det varit 19 kvinnor hade ni tagit bort en av estetiska skäl."

Sociala medier var inte nådiga mot Lena Andersson efteråt. Jag retweetade säkert själv något av alla medhåll Björn Wiman fick. Hade jag sett Wiman vid ett drinkbord någonstans, och Andersson vid ett annat bord, så hade jag ställt mig hos Wiman.

Men ändå: Det mest spännande samtalet hade onekligen varit med Lena Andersson. Precis som jag har haft stora läsupplevelser i hennes sällskap. Det är något märkligt besvärande med de där båda problematiska kärleksromanerna som benade ut (eller ytterligare trasslade till) de extremt ojämlika relationerna mellan berättarjaget Ester Nilsson och två Stora Kulturmän. Relationerna är lättidentifierat verkliga och så förhäxande starkt skildrade att jag hade undvikit bordssällskapet om de berättats under en middag – men ändå ställt mig nära och tjuvlyssnat.

I vintras såg jag henne i Daniel Sjölins SVT-pratprogram Idévärlden, och hon var likadan där som i Nyhetsmorgon; egensinnigt obekväm, inte på samma sociala våglängd som övriga. Men jag kunde inte ta ögonen ifrån henne. De andra avslappnade samtalsgästerna sa smarta saker men jag hörde dem inte. Jag väntade bara på nästa replik från Lena.

Jag borde sluta att så reflexmässigt söka mig till mina likar, socialt.

Mitt allra bästa samtal under det senaste året var med en fake news-lysten Putin-dyrkande historiker som var min totala motsats men ändå så otroligt mycket mer spännande än om han hatat Trump som alla andra. De bästa insikterna är ofta hybrider av era sinnesintryck, och ju mer friktion desto bättre blir upptagningsförmågan.

Foto: IBL Bildbyrå

Följ oss på Facebook!

Vi ger dig riktigt bra saker att läsa, titta på och inspireras av!

Facebook

Till Toppen