Perfect Guide

Häglund: Kvinnor gör mansdramat bättre

Netflix har inte bara gjort sig till världsledande leverantör och producent av tv-serier med oslagbar internationell top of mind awareness, utan även omformat vår syn på vad tv-serier är och varför vi vill konsumera dem. Och inte minst är streamingtjänstens expansiva tv-dramaproduktion målinriktat idébaserad i stället för kändispopulistisk. När exempelvis 40 miljoner konton strömmade den brittiska serien Sex education så skedde det i stort sett oberoende av (några få) hyfsat kända skådisar (och desto fler helt okända), i stället var det den rena idékreativa kvaliteten (med bland annat HBTQ-fokus) som drog.

Annons

Den största Netflix-succén just nu är den verklighetsbaserade dramaserien Unbelievable, en fundamentalt feministisk serie om misogyna samhällsstrukturer kring våldtäkt, som under sina fyra första veckor strömmades av 32 miljoner konton (vilket innebär ännu många fler faktiska tittare).

En ny Netflix-serie som världen över lanseras med autospelad trailer direkt efter inloggning får inflytande. Ett värde som blir närmast dramatiskt högt när det gäller just en serie som Unbelievable, i en värld som oroligt skruvar sig alltmer mot nationalkonservatism och antiliberalism, i en konstant stormflod av hatisk anti-feminism-propaganda.

En bärande del i de världssvepande påverkanskampanjerna mot ”globalismen” är att det är feminismen som är hatisk och exkluderande. Därför är det så skönt att se hur Unbelievable, trots att den skildrar extremt destruktiva patriarkala strukturer, tvärtom har en positivistisk grundton som spirar i det mörka och poppar upp som ett korkflöte ovanpå en havsdjup förtvivlan.

Serien handlar om kvinnor på arbetsmarknaden som tvingas vara starkare än män för att få sin rättmätiga del, men den är också en skildring av ömsesidigt stöttande heterosexuella parrelationer. Den må domineras av kvinnor och kvinnovinklar, men de eftersträvade lösningarna på samhällsproblemen är allmänmänskliga.

”Kvinnodramat” är inte nödvändigtvis bättre än ”mansdramat”, men jag tror att kvinnor gör även mansdramat bättre. Männen i Unbelievable är mer mångfacetterat trovärdiga än männen i, säg, Billions. Och även om jag älskar The Handmaid’s tale – inte minst för att det är ett kvinnodrama med Margaret Atwood och Elisabeth Moss som främsta företrädare – så misstänker jag att det hade blivit ännu starkare om, säg, Veena Sud eller Jane Campion tv-dramatiserat storyn i stället för Bruce Miller.

När jag går igenom vilka dramaserier jag tyckt mest om de senaste åren, och varför (det vill säga funderat över graden av unicitet och autenticitet), så blir även manliga giganter som Jed Mercurio och Vince Gilligan slagna av kvinnliga serieskapare som Jill Soloway, Maya Ilsøe, Sarah Wainwright och Lisa Rubin.

Kvinnliga respektive manliga egenskaper är givetvis inte begränsade till kvinnor respektive män, men jag tror inte vi behöver analysera tv-dramabranschens genotyper och fenotyper för att konstatera att det Netflix är med om att korrigera är ett långvarigt underskott av riktigt bra vuxendrama på tv – relationspsykologisk vardagsfiktion i kontrast till mansmytologi, inklusive flera av mina egna favoritserier. Det är talande att man (det vill säga även jag) ofta benämner en Vince Gilligan (Breaking bad) som ”auteur” men aldrig en Laurie Nunn (Sex education) eller Susannah Grant (Unbelivable). Vi borde åtminstone lära oss deras namn nu.

Foto: Alamy

Till Toppen