Hugo Rehnberg

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN

Lyssna på Min helg-podden

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN
Perfect Guide

Kjell Häglund: Jag bommade uppkörningen på ett spektakulärt sätt

Det ligger en skadeglad förväntan i luften när en läsare frågar mig hur det gick med körkortet. ”Du misslyckades, va?” Jag hade ju utlovat en uppföljning … som inte kom.

Annons

Men ämnet rör upp rätt stora och svåra känslor inom mig.

Min oförmåga att ta körkort var en av min pappas större besvikelser.

Det började redan med mopeden. En tung, svart Zündapp som pappa köpte begagnad och beredde plats för i garaget. En enda gång lyckades han tjata ut mig för att lära mig meka, kolla saker, vrida och skruva. Jag stod passivt huttrande bredvid och funderade på om jag skulle sortera mina Ian Dury-skivor på ’D’, som i efternamnet, eller på ’I’, som i gruppnamnet Ian Dury & The Blockheads.

Inte kunde jag köra moppen heller. En gång låg jag bakom en bil i en brant backe ner mot vår sommarstuga, och utan koll på fram- och bakbroms kunde jag inte få stopp på utförsrullningen. Jag tvingades tränga mig förbi bilen ute i vägrenen, taggiga grenar rev mig blodig, bilen tutade hårt, och till slut fick jag stopp på moppen precis vid pappas fötter. Han skällde på mig men log lite också – han trodde ju att jag hade buskört medvetet. Det kändes som om jag krossade hans dröm när jag sedan, med gråten i halsen, frågade hur man bromsar.

Några år senare försökte pappa lära mig att köra bil, men lät mig ge upp efter bara nån månad. Lättvindigt? Nej, inte med tanke på hur extremt illa och ointresserat jag körde.

Men i höstas, 30 år senare, tog jag en treveckors intensivkurs på mina gotländska barndomsgator. Sömniga, glestrafikerade höstvägar som jag känner som mina egna tankegångar. Tyvärr rätt sömniga och glesa, de också: jag bommade uppkörningen på ett närmast spektakulärt sätt.

Första felet kom redan innan jag började rulla – ja, med säkerhetskontrollen! Därefter glömde jag mina anbefallna glasögon i knät när jag körde i väg. Och när jag sedan missade 30-skylten efter första utfart förstod jag att det var kört.

Efter 45 sekunders körning.

Så tvärtemot min strategi att bara övningsköra på lätta småstadsgator tvingades jag sedan ut i kvällsmörker, konstant regn och Stockholmstrafik, med hustrun som handledare. En gång, i rondellen mellan Nacka Strand och Nacka Forum, lyckades jag preja först en bil från vänster, sedan en från höger, och till slut fly fältet åt höger – med vänsterblinkern på. (Vi övningskörde mycket till köpcentrum, min fru hade ofta slut på Losec.)

Sedan kom vintern med en sista möjlighet att köra upp. Och det blev inte ens dramatiskt. Vi lullade ut på en landsväg och en halvtimme senare var det klappat och klart med körkort till jul.

Pappa har inte kunnat hänga med när jag äntligen kröp till vägkorset. Han lever, men är dement. Jag tror ändå att det var hans hesa skratt före uppkörningen, om att ”dig ska man inte släppa ut i trafiken”, som fick mig att – om så bara för en enda gång i livet – skärpa till mig.

Nu när jag kör grovsopor, skjutsar och storhandlar har jag liksom pappa med mig. Det var något med hur han körde bil. Så otroligt mjukt. Hans väghållning var rent konstnärlig. Jag vill köra bil för att kunna köra som han.

Ian Dury-skivorna står fortfarande osorterade i en dammig hylla, men jag spelar dem i bilstereon. Det slår mig att Dury var jämngammal med pappa. Det hade jag inte en tanke på när jag var femton.

Till Toppen