Annons
Recension

Du eller aldrigKiveläs strama stil övertygar

NATURALISM Malin Kiveläs ”Du eller aldrig” är en stramt komponerad men samtidigt lyrisk och sinnlig roman. Hennes huvudperson är ensam, men också starkt närvarande i vardagens Helsingfors. Fredrik Hertzberg har läst en av den finlandssvenska bokhöstens märkligaste romaner.

Publicerad

Malin Kivelä är en av de intressantaste yngre finlandssvenska författarna. Hennes debutroman ”Australien är också en ö” (2002) lovordades av kritiken, liksom barnboken ”Den förträfflige herr Glad” (2004). Hennes nya roman Du eller aldrig är likaså en fullträff. Vit som snö, stram, balanserad, asketisk men samtidigt sinnlig.
”Get a life”, skaffa dig ett liv, var en trendig uppmaning för ett tiotal år sedan. Aija i ”Du eller aldrig” har inget ”liv” i denna mening. Hon är en ensam medelålders trädgårdsmästare som lever genom andra; änderna i vattnet, kändisar, grannar, nyheter, böcker, blommor. Hon besöker varuhus, simhallar, åker spårvagn och observerar allt, till synes utan större affekt.
Greppet är en sorts objektiv realism, snudd på naturalism, snudd på dokumentärroman. Men samtidigt lyriskt. För den som känner Helsingfors finns här mycket att känna igen. ”Du eller aldrig” är lite som en prövning av hur nära man kan gå och hur mycket man kan
fånga på förtätade rader; vardagsbanaliteter varvas med en synestetisk frammaning av färgnyanser, ljud, dofter, lukter. Vädret, framför allt snön, spelar en viktig roll. Och bokens mer eller mindre existerande män.
Wilson Bentley är den förste av dem, han var den förste mannen som fotograferade snöflingor. Så har vi den tyske astronomen Johannes Kepler, som tillsammans med Bentley står för bokens vetenskapliga funderingar. Sedan Elvis Presley, han som hade allt men dog av leda. Och till sist en livslevande man, ryssen Pjotr.

Det handlar om ensamhet, om vad en ensam människa ser och upplever, dock textas det aldrig ut hur Aija känner sig, hur hon reagerar på det hon upplever. Här finns ingen psykologisering, ingen dramatisk aktivitet, ingen lust eller olust. Ett stycke verklighet, sett genom ett ensamt temperament. Men samtidigt kanske en allegori över det ensamma författarskapet, där författaren lever genom sina gestalter.
Å andra sidan handlar det om närvaro. Aija är närvarande i nuet, trots eller på
grund av att hon är ensam, hon ser och hör och känner allt. Känner också förgängligheten, den slutgiltiga ensamhet som delas av alla. I denna mening har hon i högsta grad ett ”liv”, och frågan är om hon inte sist och slutligen är fullt nöjd med det.
Eller för att citera bokens slutrader: ”Nu sprakar brasan (inuti) och teet doftar. Nu. Känn tiden stå stilla, vibrera. Madame Plantiers tillstymmelser till knoppar. Och barnet på gården och våren vilken dag som helst, verkligen.”

Annons
Annons
Annons
Annons