Recension

The Sisters of MercyKittlande kusliga höjdpunkter på The Sisters of Mercy

Under strecket
Publicerad
Annons

Kultbandet The Sisters of Mercy på Arenan är rent visuellt en märklig upplevelse. Mörkret, den tjocka rökridån, de suddiga silhuetterna av bandet: här och var kommer man på sig själv med att stirra på, faktiskt, ingenting. Ljudet är dessutom ganska dämpat (jag hör allt vad personerna runt omkring mig säger), så tillsammans med den mystiska icke-showen på scen är det mer än något udda. Lägg till den mytomspunne Andrew Eldritch och en fullsatt lokal av väldigt peppade goter, och man närmar sig något som inte utspelar sig särskilt ofta.

The Sisters Of Mercys monotona, tämligen effektlösa musik – med pumpande discotrummor och klagande gitarrslingor – borde egentligen inte vara så här hård. Det kommer aldrig några enkla knep, ett tramp på disten, eller publikfriande breaks. Det ligger i stället en rättfram, men subtil, aggressivitet och maler, vilket gör höjdpunkterna – när de kommer – kittlande kusliga. Arenan är inte fastkilad i Eldritchs järnhand hela vägen igenom. I all sin pondus står han ibland farligt nära gränsen till att bli frånvarande. Men från Dominion/Mother Russia och framåt är det en mäktig uppvisning i något som trots sin uppenbara brist på aktualitet, inte känns som en trist nostalgitripp.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons