Recension

ZatoichiKitano svingar svärdet i en alldeles egen rytm

Under strecket
Publicerad
Annons

I en enda sammanhängande rörelse drar han sitt svärd, hugger ner två skurkar, skakar blodet av bladet och sticker tillbaka det i slidan. Den blinde massören Zatoichi döljer vapnet i sin vandringsstav, och ve den orättfärdige som kommer i hans väg. Med ledning endast av sin lukt och hörsel går han obesegrad ur varje strid, och med sina slipade sinnen kan han till och med höra utfallet av tärningarna innan spelledaren har lyft på koppen.
I Japan var Zatoichi en mycket populär figur från 1960-talet fram till 80-talet, med en egen tv-serie och 26 långfilmer. Takeshi Kitano vill med sin senaste film låta nya generationer lära känna den vandrande hämnaren. Kitano spelar själv titelrollen under sitt skådespelaralias Beat Takeshi. Han har gjort sin Zatoichi mer extravagant än den oansenliga och jordnära förlagan, med blont hår och blodröd vandringsstav. Utöver det är hans karaktär nedtonad; han
säger inte mycket och skrockar bara förnöjsamt som svar på de flesta frågor.

Blodet sprutar, avhuggna lemmar flyger och till en början ser ”Zatoichi” ut som ett banalt (och våldsamt) matinéäventyr. Men i historien om geishaparet som är ute efter att hämnas mordet på sin familj tio år tidigare öppnar sig bittra djup. I själva verket är de syster och bror, och i en hjärtskärande tillbakablick skildras hur den unge gossen prostituerar sig för att han och systern ska undgå svältdöden. Nu lever de på resande fot och underhåller sina kunder med musik från shamisen-lutan och dans. När männen blir för närgångna stryper syskonen dem med strängarna eller sticker ner dem med knivbladet som döljer sig i lutans hals.
Det plötsligt uppblossande våldet är sedan tidigare ett av Kitanos kännetecken, liksom den ofta enkla komiken, på gränsen till burlesk. Tillsammans med meditativa scener där han tillåter sig att liksom vila i de vackra bilderna ger detta Kitanos filmer en rytm som är helt hans egen. Som för att
förstärka denna underliggande rytm medverkar den japanska steppgruppen The Stripes med ett antal nummer. Deras moderna dans är uppenbart anakronistisk i den historiska miljön, liksom det sprutande blodet i filmens våldsamma scener är tydligt överdrivet. Det står klart att filmen framför allt är till för att underhålla och att man inte gör anspråk på någon realism.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons