Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Vindskyffet. Ett satiriskt poem Kiš dissekerar Jugoslaviens socialrealism

När Danilo Kiš dog endast 54 år gammal räknades han som en av de stora namnen i den europeiska efterkrigslitteraturen. Idag är han relativt okänd, men nu kommer äntligen debutromanen ”Vindskyffet” på svenska. Eva Johansson har läst och hoppas på fler Kiš-återutgivningar.

Vindskyffet. Ett satiriskt poem

Författare
Genre
Prosa
Förlag
Rámus
ISBN
9789186703585

172 s. Övers: Elisabeth Knutsson och Boris Micanovic

Var skulle väl en bohemisk författaraspirant bo, om inte i en sunkig vindslägenhet med fuktskadade tapeter, döda möss och rasslande kackerlackor? I just en sådan hittar vi Orfeus, berättare och huvudperson i Danilo Kiš debutroman från 1962, som nu för första gången ges ut på svenska i Elisabeth Knutsson och Boris Mićanović spänstiga översättning. 

I sitt kyffe under takbjälkarna i femtiotalets Belgrad grubblar Orfeus över livets och konstens mysterier, när han inte hänger på krogen, företar verkliga eller påhittade resor eller plitar på sitt förstlingsverk, som heter just ”Vindskyffet”. Berättelsen är fylld av den sortens metafiktiva påminnelser om att det är en roman vi läser. Fiktionen vacklar, ifrågasätts. Så sägs Orfeus älskade, som följdriktigt kallas Eurydike, vara en kvinna som han har ”sjungit till liv”. Själv uttrycker han leda över att ”sida upp och sida ner behöva upprepa något slags Jag, som om jag vore någon uppdiktad person”. 

När Danilo Kiš endast 54 år gammal gick bort i lungcancer 1989 räknades han som ett av de stora namnen i den europeiska efterkrigslitteraturen. En gång i tiden Nobelpristippad är han idag relativt okänd hos oss, så det är glädjande att förlaget Ramus i och med utgivningen av debuten sätter nytt ljus på detta författarskap. Kanske kan man rentav hoppas på en återutgivning av de fem titlar som tidigare har utkommit på svenska, då på Brombergs förlag.

Annons
X

Kiš föddes 1935 i dåvarande Jugoslavien, son till en ungerskjudisk järnvägstjänsteman och en grekiskortodox kvinna från Montenegro. 1942 flydde familjen till Ungern för att undkomma judeförföljelserna i hemlandet, men två år senare greps fadern och fördes till Auschwitz, för att aldrig återvända. Danilo klarade sig, kanske för att hans föräldrar låtit döpa honom i den kristna tron, och tillbringade uppväxten i staden Cetinje i Montenegro. Hans brokiga bakgrund och personliga erfarenheter av Europas våldsamma 1900-talshistoria med nazism, kommunism och nationalism har satt tydliga spår i hans verk.

”Vindskyffet” är en fragmentarisk och ostyrig bildningsroman, där Kiš med glad ironi dissekerar litteraturen, kärleken och det bohemiska livet, samt utdelar en rad satiriska sparkar mot den i Jugoslavien rådande socialrealismen. När den utkom uppfattades den som kritisk mot samhällsordningen och författaren anklagades för att vara kosmopolit och modernist – något som där och då ansågs komprometterande och förkastligt.

Debuten skiljer sig i mångt och mycket från Kiš senare romaner och noveller, men rymmer samtidigt ett flertal av de litterära grepp och tekniker som han skulle komma att använda sig av i senare verk: listor, brev, drömmar, dagboksanteckningar, språklekar, ett överflöd av detaljer. Det är framför allt detta som gör ”Vindskyffet” till intressant läsning. ”Var inte min Vindskyffet i själva verket bara en ram”, frågar sig Orfeus i ett av bokens sista avsnitt. ”En ram för vad?” För Danilo Kiš framtida författarskap, måhända.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    På svenska introducerades Danilo Kiš inte förrän 1983 med ”Trädgård, aska”, första delen i en löst sammansatt trilogi som lika poetiskt som drabbande fångar tillvaron i skuggan av Förintelsen. De övriga två delarna är barndomsskildringen ”Tidiga sorger” och ”Timglaset”, en kafkaartad berättelse om en olycksdrabbad mans obönhörliga väg mot katastrofen. Triptyken följdes av ”En grav för Boris Davidovitj”, en samling fiktiva biografier där Kiš med sin karaktäristiska blandning av fiktion och dokumentär, absurdism och allvar skriver om Stalins utrensningar. Även denna bok utsattes för kritik i Jugoslavien, och Kiš anklagades denna gång för att ha stulit från Borges och Joyce och för att inte skriva ”nationellt ren litteratur”.

    Hans sista bok, ”De dödas encyklopedi”, är kanske också hans främsta. I en av novellerna besöker en namnlös kvinna Stockholm, och upptäcker där att Kungliga Biblioteket hyser den mytomspunna encyklopedi som givit samlingen dess namn. Däri finner hon en biografi över sin älskade far, en text där precis allt som fadern någonsin varit med om finns nedtecknat, så oändligt detaljrik att den i allt överlappar livet. Encyklopedin är, heter det, ”en fantastisk symbios av förflutet, nutid och framtid”. En beskrivning så god som någon av Danilo Kiš rika och förunderliga författarskap.

    Kultur - litteratur, scen, film, konst, musik - kritik, debatt och fördjupning svd.se
    Annons
    Annons
    X
    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X