X
Annons
X
Litteratur
Recension

Lucy Kincaid får dig att se världen med klarare ögon

Premium

Hennes böcker är tunna, men rymmer ofantligt – inte minst den sinnliga, glupska blicken på världen. Att umgås med Jamaica Kincaids romanfigurer får dig att se världen med klarare ögon, skriver Therese Eriksson.

Jamaica Kincaids eviga teman är relationen mellan mor och dotter, det karibiska landskapet, samhällets förväntningar på kvinnor och – inte minst – kärlekens ljus och mörker.
Jamaica Kincaids eviga teman är relationen mellan mor och dotter, det karibiska landskapet, samhällets förväntningar på kvinnor och – inte minst – kärlekens ljus och mörker. Foto: Tomas Oneborg

Vid en viss tidpunkt i hennes liv slår följande insikt ner i den unga flickan Lucy, och några år senare återupprepar hon den: ”Allting förblir på samma vis och ändå är ingenting detsamma.” Det är en uppenbarelse – det är hon som kallar den så – som kan förstås på flera vis. I bokstavligaste mening handlar det förstås om hur en ung människa blir varse något som vuxenvärlden (förhoppningsvis) för länge sedan förstått; att livet är en tvehövdad historia med dess konstanta förändring och ständiga upprepning.
Vidare fungerar den där insikten också som ett slags devis för den roman av Jamaica Kincaid som bär sin huvudpersons namn: ”Lucy” från 1990. Den ges nu ut i ny svensk utgåva av bokförlaget Tranan, och för varje Kincaid-titel som kommer i min väg blir jag alltmer övertygad om vilken enorm kulturgärning denna utgivning är – det måste bli sagt. Här har vi nämligen en roman om en förändrings- och frigörelseprocess, en som för övrigt i stora drag liknar författarens egen; Lucy har, i sena tonåren, lämnat hem och familj i Antigua i Karibien bakom sig när hon stiger iland i ett januarikallt New York för att jobba som barnflicka. Här möter hon en ny värld och en privilegierad familj på randen till upplösning. Ett år senare har hon just installerat sig i egen lägenhet, redo att slå sig fri än en gång. Samtidigt som insikten om att hon aldrig blir fri från den söndertrasade kärleken till modern slår rot i henne.

Det cykliska i detta, att Kincaid använder kalenderåret för att gestalta Lucys process, understryker denna dubbelhet av förändring och upprepning. Jamaica Kincaid skulle aldrig låna sig till något så enkelt som utvecklingens raka rörelse från A till B. Upprepat bryter Lucy upp, fortsatt hänger mönster och minnen kvar. Förvandling och omtagning är inte skilda företeelser; de hör ihop, intimt.
Men den där uppenbarelselika frasen – "allting förblir på samma vis och ändå är ingenting detsamma" – är också, kanske främst av allt, en ypperlig beskrivning av Jamaica Kincaids författarskap i sin helhet. Ända sedan debuten med novellsamlingen "På flodens botten" (1984) har hon konsekvent arbetat med återkommande bilder och berättelser, teman som i varje bok förskjuts och omdanas på ett sätt som gör henne omedelbart igenkännbar men alltid ny.

Jamaica Kincaids eviga teman är relationen mellan mor och dotter, det karibiska landskapet, samhällets förväntningar på kvinnor och – inte minst – kärlekens ljus och mörker.

Foto: Tomas Oneborg Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X