Annons
Recension

Den molnfria rymdenKinas enkla bönder ges skarpa konturer

Under strecket
Publicerad

Läsaren av Den molnfria rymden, Li Ruis fjärde bok på svenska, tillråds att först noga studera översättaren Göran Malmqvists förord, som inleds med ett långt citat ur en essä av en lärd vid namn Cui Ying, och helst memorera den avslutande listan på dramatis personae.

Om man inte vill riskera att tappa orienteringen bland invånarna i Femmannabyn och på så vis gå miste om den långsamt och nästan grymt stigande spänningen, gäller det att noga hålla reda på vars och ens röst. För de talar, bokens plågade bönder (utan att först på vanligt sätt ha blivit presenterade för läsaren), och så de talar: i forsande inre verbala utbrott, monadiskt inneslutna i sig själva, i långa anföranden späckade med upprepningar och talspråkets kraftuttryck och i långa haranger riktade till en frånvarande eller någon högst närvarande men dövstum, som fallet är med den olycksaliga Lyckofén när hon läxas upp av sin kärleksfullt otålige
make, ”den förste partimedlemmen i bergstrakten sedan tidens början”.
Man ska också på ett tidigt stadium lära sig att denne Zhao Wanjin är farfar till Pilten och morfar till dennes kusin Lilljäntan, två barn, två offerlamm, kanske de viktigaste personerna i detta skådespel om nöd, okunnighet, utsatthet, och godhet, eftersom de förkroppsligar framtiden.
”Den molnfria rymden” är ingen bladvändare. Jag tror att författaren bromsar läsarens framfart med avsikt för att få honom att bli riktigt uppmärksam och på så sätt nå en djupare förståelse av motiven för hjältarnas agerande.

Annons
Annons
Annons