Foto: Jesper Florbrant
Design

Kika in hemma hos Carolina Gynning

Carolina Gynning lever och verkar i en färgvärld full av symboler.

– Jag gick med barnvagnen och såg huset med sin glömda trädgård bland alla de flotta, nya villorna och längtade. En dag stod en handtextad till salu-skylt. Den talade direkt till mig, berättar Carolina Gynning.

Annons
X

Ja, hon såg det som ett tecken, en symbol. Faktum är att hela hennes liv är fullt av till synes psykoanalytiska arketyper av C. G. Jung. Den vildvuxna trädgården, eken på tomten, fjärilen som satt på väggen under husvisningen, hästarna som beter på ängarna. Även villan i sig är med sin huskropp och modet att våga vara annorlunda en stark symbol – för Carolina Gynning själv.

undefined
Foto: Jesper Florbrant

Hennes konstnärskap är också en färgstark resa i symbolisternas släptåg. Ursprungligen en strömning under slutet av 1800-talet där konstnärerna hängav sig åt det inre livet och reste sig mot naturalismens tro på vetenskap och verklighetsåtergivning. Färgen fick större betydelse och innehållet i bilderna en stark symbolisk laddning. Arnold Böcklins Dödens ö är en tidig milstolpe, Gustav Klimt en senare med sina kvinnomotiv, ofta med erotiska undertoner, vilka skapade ramaskri på sin tid. Även Carolina Gynnings måleri har skapat om inte ett ramaskri så en viss uppståndelse. Hennes konst utforskar till stora delar kvinnan, även de erotiska sidorna, och har i likhet med Klimt skjutit i höjden prismässigt, inte till samma absurda nivåer som österrikarens som snuddade vid en miljard kronor, men likväl höga priser.

– Det var därför jag även började med design och inredning. Jag har många unga fans som inte hade råd med tavlorna, så jag producerade kuddar. Plötsligt hade vi sålt över tvåtusen stycken. Mamma hjälpte till att skicka ut dem, minns hon.

I dag säljer hon sin design bland annat via Royal Design. Men konsten är basen.

– Jag återkommer alltid till samma motiv. Det är kvinnofigurer, starka kvinnor. Nu när jag även gått över till att bli skådespelare är det samma roller jag gestaltar, starka kvinnor.

Det kan vara svårt att att beskriva Carolina Gynning, men bildkonstnär summerar hennes många värv, från måleriet till smyckedesignen och nu även hyllad skådespelare. Hon gjorde stort intryck i dramat Blondie på bioduken mot Marie Göranzon och nu senast har vi avnjutit hennes kriminellt roliga tolkning av den skrikiga gangsterfrun Ditte med säregen smak för just konst.

– Jag ser skådespeleriet som en del av min palett för att uttrycka mig. Det är en kul kontrast att arbeta tätt med regissör och andra skådespelare. Målandet är mer ensamt, inåtblickande, säger Carolina eftertänksamt.

undefined
Foto: Jesper Florbrant
undefined
Foto: Jesper Florbrant

Målat har hon gjort sedan barnsben. Hon inspirerades av sin mamma Agneta. De har också ställt ut tillsammans. Den konstnärliga blicken ligger i släkten. Agnetas morbror är den aktade Lars Gynning som gick bort 2003. De tre förenades dock på konstscenen förra året då Kulturen i Lund bjöd på en gemensam retrospektiv, GYNNING X3. En på många sätt laddad utställning för Carolina då den visar tio år av utveckling. Bakom ett stort fotografi efter operationen då hon lät ta ut silikonimplantaten från sina bröst rullar hennes tvåminutersfilm där en barbiedockas kropp utnyttjas brutalt.

Här i "hippiehuset" – som Carolina kallar sin ateljévilla – kan hon landa och samtidigt resa: inåt. Hon är – likt de fjärilar som så ofta förekommer i hennes konst och runt hennes handled – en sökare. Hon flyttade tidigt hemifrån.

– Jag var bara 16 år. Det var på gott och ont. Det goda att jag faktiskt klarade mig själv, det onda …, Carolina väger orden, ja det kan vara tufft att klara sig själv så ung. Särskilt i modellvärlden där jag reste runt jorden, oftast ensam, men alltid med målarblocket.

undefined
Foto: Jesper Florbrant
undefined
Foto: Jesper Florbrant

Carolina Gynning låter mycket vila mellan raderna, men det speglar å andra sidan även konsten. Det finns något laddat i hennes patenterade kvinnoansikten. Du vet inte om det är du som betraktar dem eller kvinnorna som synar dig.

– När jag var var fotomodell tecknade jag hela tiden. Det blev en ventil, en kanal. När jag slutade som modell kom måleriet till mig, säger konstnären som senast ställde ut på konstrundan i Ystad, härnäst är det Ekerö konstrunda och i oktober utställning på galleri vid Sibyllegatan.

– Jag har gått både i psykoanalys och i kognitiv terapi. När jag och min sambo gick i parterapi – vi hade haft det lite tufft – föreslog terapeuten hypnos, något jag alltid varit fascinerad av. Det utvecklade mig kreativt. Min stil tog fart.

Visst har Carolina Gynnings kvinnor något närmast hypnotiskt i blicken som om de ser bortom det uppenbara – de ser vem du verkligen är. När det kommer till andra inspiratörer nämner Carolina snabbt en konstnär jag själv skrev om här i SvD Magasinet förra året, Jean-Michel Basquiat. "Men han är så självklar, uttjatad kanske", försvarar hon sig men kärleken till neoexpressionisten från Brooklyn lyser ändå igenom.

– När det gäller svensk konst är jag just nu helt inne i Sara-Vide Ericson!

Det finns en "öppenhet" hos Carolina Gynning. En "nyfikenhet". Ett annat ord hon gärna återkommer till när det gäller sitt liv – och sin konst – är "mod". Just de tre orden andas här inne i huset på Ekerö. 

Vilka färger sammanfattar din värld?

– Skrikiga färger, skrattar hon högt men lägger allvarligt till: Koboltblått, knallrosa och becksvart.

Valen känns helt rätt, även det svarta, för det finns en sorg, ett vemod, en hemlighet i Carolinas bildkonst. Och däri ligger attraktionen i hennes måleri – och hennes ateljéhem.

undefined
Foto: Jesper Florbrant
undefined
Foto: Jesper Florbrant
undefined
Foto: Jesper Florbrant

Till Toppen