Annons

DestroyerKidmans röst en hes hälsning från helvetet

Nicole Kidman i ”Destroyer”.
Nicole Kidman i ”Destroyer”. Foto: Scanbox

Nicole Kidmans förvandlingsnummer till den tilltygade, desillusionerade snuten Erin Bell är visserligen imponerande men också alltför endimensionellt. ”Destroyer” bankar alltför envetet på en och samma dystra tangent.

Under strecket
Publicerad

Komplicerade känslor för det som kallas ”pulp” – det vill säga: råbarkad genrefilm (eller genrelitteratur) – genomsyrar Karyn Kusamas ”Destroyer”, som å ena sidan med vällust vill vältra sig i den gatusmuts Raymond Chandler talar om i en berömd essä, samtidigt som den å andra sidan vill upphöja smutsen till stor konst. Detta brukar fungera bäst när det så att säga får gå av sig självt, när pretentionen inte alltför beskäftigt blir skriven på ens näsa. Problemet här är att avsikterna i alltför hög grad skiner igenom.

I centrum står en snut som är den mest illa tilltygade och desillusionerade man någonsin har skådat, en kvinna dessutom: Erin Bell, spelad av en hänsynslöst hårt satsande Nicole Kidman. Hennes hy ser ut som hade den blivit sandblästrad i dygn i sträck, hennes ögon är döda som hårt inhamrade spikar, hennes röst är en hes hälsning från ett helvete vars fulla förfärlighet vi bara vagt kan ana oss till.

Annons
Annons
Annons