Annons

DestroyerKidmans röst en hes hälsning från helvetet

Nicole Kidman i ”Destroyer”.
Nicole Kidman i ”Destroyer”. Foto: Scanbox

Nicole Kidmans förvandlingsnummer till den tilltygade, desillusionerade snuten Erin Bell är visserligen imponerande men också alltför endimensionellt. ”Destroyer” bankar alltför envetet på en och samma dystra tangent.

Under strecket
Publicerad

Destroyer

Regi
Karyn Kusama
Genre
Thriller
Manus
Matt Manfredi, Phil Hay
Medverkande
Nicole Kidman, Sebastian Stan, Toby Kebell

2 tim 3 min. Från 15 år.

Betyg: 3 av 6

Komplicerade känslor för det som kallas ”pulp” – det vill säga: råbarkad genrefilm (eller genrelitteratur) – genomsyrar Karyn Kusamas ”Destroyer”, som å ena sidan med vällust vill vältra sig i den gatusmuts Raymond Chandler talar om i en berömd essä, samtidigt som den å andra sidan vill upphöja smutsen till stor konst. Detta brukar fungera bäst när det så att säga får gå av sig självt, när pretentionen inte alltför beskäftigt blir skriven på ens näsa. Problemet här är att avsikterna i alltför hög grad skiner igenom.

I centrum står en snut som är den mest illa tilltygade och desillusionerade man någonsin har skådat, en kvinna dessutom: Erin Bell, spelad av en hänsynslöst hårt satsande Nicole Kidman. Hennes hy ser ut som hade den blivit sandblästrad i dygn i sträck, hennes ögon är döda som hårt inhamrade spikar, hennes röst är en hes hälsning från ett helvete vars fulla förfärlighet vi bara vagt kan ana oss till.

Efter reklamen visas:
Destroyer

Upplägget är att en gång för länge sedan arbetade en yngre och långt mycket mindre cynisk och desperat Erin med att infiltrera ett förbrytargäng i Los Angeles. Under resans gång förälskade hon sig i sin kollega och blev gravid. Under ett bankrån spårade allting ur, och i berättelsens nu ser vi några av konsekvenserna i form av Erins totala transformation till ett förbittrat spöke, nu med en tonårsdotter som hon inte kan kommunicera med. Samtidigt som de onda förbrytarna från förr åter rör sig på gatorna.

Perspektivet växlar från då till nu på ett sätt som möjligen är nödvändigt men knappast särskilt elegant. Filmen bankar alltför envetet på en och samma dystra tangent, och bygger i alltför hög grad på Nicole Kidmans visserligen imponerande men också alltför endimensionella förvandlingsnummer.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons