Annons
Recension

EldvittnetKepler spännande nästan hela vägen fram

I den nya romanen av Lars Kepler känns mycket igen från de två föregående volymerna: barn som far riktigt illa, psykopatiska mördare, en nedmonterad välfärdsstat, ett intresse för paranormala fenomen.

Uppdaterad
Publicerad

Inget av detta är ju heller särskilt nytt för den svenska kriminallitteraturen. Att skapa något originellt i denna hårt exploaterade genre är sannerligen inte lätt. Framgång beror i hög utsträckning på om författaren lyckas montera ihop gamla stapelvaror på ett sätt som kan ge sken av innovation. Och så får vi inte glömma den aspekt som det väl talats minst om i samband med deckarboomen – språket. För hur gärna genrefabrikens trägna arbetare än vill få oss att glömma det är språket till syvende och sist det råmaterial som även den litteratur som enbart syftar till spänning har att jobba med.

I sin förra roman ”Paganinikontraktet” lyckades Kepler ganska bra med att både sätta samman gamla byggklossar till en ny produkt, och att höja den språkliga nivån och suggestionskraften långt över den genomsnittliga standardprosan.

Annons
Annons
Annons