Annons
X
Annons
X
Kultur
Reportage

Kenan Malik: Identitet har blivit ett självändamål

2016 var året som definitivt slog hål på idén om den västerländska demokratin som historiens slutpunkt. Kenan Malik ser hur identitetsfrågor har blivit ett självändamål i politiska rörelser och befarar att 2017 blir än mer tumultartat.

[object Object]
Nedmontering av en Leninstaty i Berlin 1991. Foto: Piel Patrick/IBL

Kulturdebatt

”Det vi bevittnar kan vara slutet på mänsklighetens ideologiska utveckling och universaliseringen av den västerländska liberala demokratin som den slutliga formen av mänskligt styre.” Så skrev den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama i sin viktiga essä ”The end of history?” (1989). Han fortsatte: ”I och med Sovjetunionens fall kommer kampen för erkännande, viljan att riskera sitt eget liv för ett abstrakt mål, den världsomspännande ideologiska kamp som framkallade djärvhet, mod, fantasi och idealism att ersättas av ekonomiska kalkyler, ett ändlöst uppklarande av tekniska problem, miljöfrågor, och tillfredsställande av sofistikerade konsumentbehov.”

Kanske har ingenting slitit isär Fukuyamas argument mer än 2016 års tumultartade utveckling.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Fukuyamas argument började ifrågasättas mer eller mindre i samma stund som han slutförde sin essä. Islamismens framväxt, uppkomsten av etniska konflikter, utmaningen från Kina – flera nya skeenden utmanade föreställningen om historiens slutpunkt.

    Annons
    X

    Men kanske har ingenting slitit isär Fukuyamas argument mer än 2016 års tumultartade utveckling. Det senaste årets händelser – från resultatet av brexit-omröstningen i Storbritannien till Donald Trumps seger i presidentvalet i USA och den till synes ohejdbara vågen av populistiska krafter runtom i Europa – har visat att länken mellan kapitalism, demokrati och liberalism tycks vara ifrågasatt i just de länder som utgjorde modeller för Fukuyamas ”slutgiltiga form av mänskligt styre”.

    I ”The end of history?” pekade Fukuyama på viktiga sanningar om världen efter kalla kriget. Vad han misslyckades med var att identifiera politikens betydelse och vikten av kollektiva ideal. ”Ekonomiska kalkyler” och ”ett ändlöst uppklarande av tekniska problem” har inte ersatt, och kan inte ersätta, ”kampen för erkännande” eller ”den ideologiska kampen”.

    Precis som Fukuyama påtalade har de breda ideologiska klyftor som karaktäriserat politiken de senaste två hundra åren upplösts efter kalla kriget. Politik har blivit en fråga om teknokratisk styrning snarare än om samhällsomvandling. Resultatet är att en ny politisk spricka har öppnat sig; inte mellan höger och vänster som tidigare, utan mellan de som känner sig hemma i den globala, post-ideologiska världen och de som känner sig bortglömda, utestängda och upplever att de saknar en röst.

    Förr kunde den typen av missnöje få sitt utlopp genom vänsterorganisationer och fackföreningar. Så är det inte längre. Det är nedbrytningen av sådana mekanismer som har lett till att det politiska landskapet befinner sig i omvandling.

    Efter Sovjetunionens kollaps var det få som trodde på ett alternativ till kapitalismen. Vänstern, som inte längre bottnade i traditionell klasspolitik, svarade på den nya politiska situationen på två sätt.

    Ett var att söka efter styrningsmedel som kunde skapa ett mer progressivt samhälle, och på så sätt ta fasta på Fukuyamas argument att idealism skulle ”ersättas av /.../ ett ändlöst uppklarande av tekniska problem”. Delar av vänstern har alltid sett staten som det huvudsakliga verktyget för att åstadkomma förändring i samhället. När medborgarrörelser och politiska organisationer löstes upp kom den strategin att bli än mer betydelsefull. Det var inte bara nationalstaten, utan internationella organisationer, från EU till den internationella brottmålsdomstolen, ICC, som för vänstern blev viktiga vägar till samhällsomvandling. Det globala samarbetet gav den politiska styrningen en progressiv lyster.

    Det andra svaret på de utmaningar som uppstått efter klasspolitikens död var att omfamna ”identitetspolitik”, idén om att jagets politiska åskådning formas av kulturell, etnisk, religiös eller sexuell tillhörighet.

    Brexit-demonstranter. Foto: Vickie Flores/IBL

    Rötterna till den moderna identitetspolitiken kan spåras till 1960-talet. I synnerhet hade kampen för svartas rättigheter i USA stort inflytande över hur idéerna om svartas identitet och organisering formades. Den bidrog med en mall för flera andra grupper – från kvinnor till den amerikanska ursprungsbefolkningen, muslimer och homosexuella – där de kunde betrakta social förändring genom sin egen kultur och identitet, sina mål och ideal.

    På 1960-talet erbjöd identitetspolitiken ett verktyg för att utmana förtryck och sammankopplades med den övergripande samhällsomvandlingen. Men när möjligheterna till social förändring tynade bort blev identiteten ett självändamål.

    Efter brexit och valet av Trump har många liberaler och vänsterröster rasat mot rasisterna och idioterna som inte förstod bättre än att rösta fel, istället för att bemöta det missnöje de väljarna gav uttryck för.

    Medan vänstern genomgick en förvandling inriktad på politisk styrning och identitetspolitik, ansåg stora delar av arbetarklassen att de saknade en politisk röst i en tid då deras liv hade blivit mer prekära, då jobb försvann, välfärden försämrades och klyftorna vidgades. Istället för att hjälpa till med att skapa nya mekanismer som arbetarklassen kunde använda för att motarbeta ekonomisk marginalisering och göra sig hörda, började många inom vänstern att se arbetarklassen som en del av problemet. De var för outbildade och trångsynta, en del av gårdagens värld. Efter brexit och valet av Trump har många liberaler och vänsterröster rasat mot rasisterna och idioterna som inte förstod bättre än att rösta fel, istället för att bemöta det missnöje som de väljarna gav uttryck för.

    Efter att ha förlorat sin traditionella ventil för missnöje och mötts av avsky från liberaler och vänstern har många väljare i arbetarklassen själva anammat identitetspolitikens språk; inte vänsterns, utan högerns, nationalismens och främlingsfientlighetens politik som ger bränsle åt så många populistiska rörelser.

    Högern har, liksom vänstern, förändrats av kalla krigets slut och antagit en form som speglar vänsterns. Det har dels medfört en teknokratisk, styrande typ av konservatism som exempelvis Angela Merkel representerar, dels en identitetsgrundad politik med rötterna i nationalism och motstånd mot immigration.

    Det vi upplever runtom i världen är en kris som både berör den politiska klassen och det progressiva motståndet mot den. Det är den tudelade kris som repar upp politiken.

    Den typen av ledare, från Donald Trump till Marine Le Pen, binder samman en reaktionär identitetspolitik med ekonomiska och sociala reformer som en gång förknippades med vänstern: rätten till arbete, stöd till välfärdsstaten och motstånd mot åtstramningar. Många arbetarklassväljare har övergivit vänsterns ideal eftersom de känner sig övergivna, och istället vänt sig till populistisk politik för att åter göra sig hörda.

    Det är lockande att se framväxten av populistiska rörelser som ett västfenomen, en konsekvens av europeisk och amerikansk rasism och främlingsfientlighet. Men en liknande utveckling kan ses över hela världen. Den gamla ordningen är pressad av populistiska krafter i flera afrikanska, sydamerikanska och asiatiska länder.

    Här representeras den ”gamla ordningen” dock inte av de höger- och vänsterpartier som, likt i Europa och USA, formade efterkrigstidens konsensus. Snarare består den av organisationer som ledde kampen för frihet från kolonialismen – som det indiska Kongresspartiet eller det sydafrikanska ANC – eller ideologier som säger sig representera den fria nationens identitet, likt kemalismen i Turkiet eller nasserismen i Egypten. Den typen av organisationer och ideologier har blivit senila och korrumperade.

    Trumpväljare i Wilkes-Barre. Foto: Evan Vucci /AP

    Precis som i Europa och USA är folk missnöjda med den gamla ordningen. Och precis som i väst formas många av de oppositionella rörelserna som ger en röst till missnöjet inte av progressiva ideal, utan av sekteristisk politik med grund i religiös eller etnisk identitet. Det islamistiska AKP i Turkiet och det hindunationalistiska BJP i Indien motsvarar Front national i Frankrike och den högerextrema alt-right-rörelsen i USA.

    Det vi upplever runtom i världen är en kris för både den politiska klassen och det progressiva motståndet mot den. Det är en tudelad kris som river upp politiken. För att återvända till Francis Fukuyamas vision – det tumult vi upplever just nu är resultatet av en kamp för erkännande som sker utanför progressiva rörelser, en ideologisk kamp i den post-ideologiska världen.

    2016 må ha varit tumultartat. Men med Donald Trump formellt invald i Vita huset, val i Tyskland, Nederländerna och Frankrike, som alla kan innebära att populistiska partier får ökat stöd eller till och med segrar, en folkomröstning i Venezuela, växande motstånd mot åtstramningar i Brasilien och en fortsatt katastrof i krigets Syrien finns det en risk för att 2017 medför ett ännu större tumult. Utmaningen att bemöta elitens och oppositionens tudelade kris kommer då att bli ännu skarpare.

    Översättning: Henrik Sahl Johansson

    Annons

    Nedmontering av en Leninstaty i Berlin 1991.

    Foto: Piel Patrick/IBL Bild 1 av 3

    Brexit-demonstranter.

    Foto: Vickie Flores/IBL Bild 2 av 3

    Trumpväljare i Wilkes-Barre.

    Foto: Evan Vucci /AP Bild 3 av 3
    Annons
    X
    Annons
    X