Annons

Kejsarens skugga ruvar över Burgtheater

Under strecket
Publicerad

Den ligger där som ett outsägligt vackert guldskimrande skepp, strandat vid den marmorkust som betecknar linjen mellan den av stadstrafik evigt böljande Ringstrasse och det kejserliga Hofburgkomplexet: Burgtheater. En nationalscen vilken som helst, kan tyckas, med blandad repertoar och med en stor fast skådespelarensemble (däribland affischnamn som Klaus Maria Brandauer och Bruno Ganz). Grundad 1741, och de första 150 åren inhyst i kungliga bollhuset (en integrerad del av den kejserliga familjens residens), varefter man som ett led i den omvälvande tidens socialt representativa stadsplanering så att säga lämnade hovet för att flytta några hundra meter i nordlig riktning. Sedan dess har den haft sin självständiga scenplats, med det civila samhällets emblem Rådhus, Universitet och Parlament på första parkett tvärs över Ringen. Men den klassicistiska Burgtheater-byggnaden är så mycket mer än ett storståtligt värddjur för scenkonsten, ja, utgör själv en central mytgestalt i det Österrike som ständigt definierar sig i dialektiken mellan kulturell konservatism och subversiv modernism. Så har Burgtheater rentav spelat huvudrollen i en rad dramatiska verk: i Thomas Bernhards sista pjäs från 1988, den furiösa ”Heldenplatz” - betitlad efter den piazza framför Hofburg där teatern tidigare var belägen, och där Hitler tog emot folkets jubel 1938 - får Burgtheater symbolisera Österrikes antisemitiska och i Bernhards ögon perverst reaktionära mentalitet och patologiska förnekelsesjuka. (Premiären blev förstås tumultartad, och majoriteten av ensemblen vägrade till en början att arbeta med pjäsen, varpå regissören Claus Peymann brast ut i ändlösa tirader om att Burgtheater var så full av skit att den borde packas in av konstnären Christo och därefter rivas.) Men även Elfriede Jelinek har radikalt utnyttjat symboliken i teaterbyggnaden, och rentav skrivit ett burleskt drama i två delar med titeln ”Burgtheater” (som dessutom får sin fristående epilog i prosatexten ”Erlkönigin”, där en av teaterns gamla firade aktriser, tillika nazistisk medlöpare, låter sig bäras runt teaterbyggnaden under det att hon kastar ruttna kroppsdelar av sig själv på publiken).

Hofburgteaterns konservativa självbild åskådliggörs rent grafiskt i den välputsade inskriptionen på den vackra frontfasaden: ”K.K. Hofburgtheater”. Kaiserlich-Königlich (förkortningen uttalad ka-ka, vilket på barnspråk också betyder ”skit”, ”skita”; härav det Kakanien som Robert Musil beskriver i sin ironiska studie över den krackelerande Dubbelmonarkien i ”Mannen utan egenskaper”). Inskriften fastslår alltså att imperiet ännu består, och att ingenting i själva verket förändrats. Kejsarens skugga ruvar ännu över scen och salong, vilket bekräftas av den allmänna uppfattningen att kejsardömet alls inte gick under 1918, utan blott flyttade in i Burgtheater, ivrigt påhejad av den imperietrogna publiken. Då hjälper det inte ens att, som brukligt är vad gäller produkter med kejsardömets signum, gravera in ett u för ”und” (och) mellan de två ärbara K:na.

Annons
Annons
Annons